Jag var med om en olycka för några år sedan.
Cyklade rakt in i en bildörr som slogs upp och
for med huvudet först i asfalten.
När jag låg där chockad och omtumlad kom folk
springandes och samlades runt mig.
Men ingen gjorde något förutom att fråga hur jag
mådde och ringde ambulans.
Jag låg där gråtande och kände mig totalt utlämnad
när alla bara stirrade på mig.
Då kom en kvinna som jag kände ytligt och satte sig
ner och tröstade och lugnade mig.
Det lilla betydde så otroligt mycket för mig just då.
Så jag tror att även om man inte är sjukvårdskunnig
så kan man gör något om man kommer till en olycksplats.
Vilket jag är livrädd för att göra själv då jag har så svårt
att se skadade människor och djur.
Så hur man reagerar vet man nog inte förrän det händer.
Just nu möts jag av en otrolig medmänsklighet och värme.
Ligger i skilsmässa som var totalt oväntad och som vände
upp och ner på hela mitt liv.
Mina vänner är helt underbart stöttande och hjälpande.
Grannarna erbjuder sig hjälp med olika saker.
Har också otrolig hjälp av en vän som är hantverkare och som
håller i allt när jag ska dela av vår lägenhet för att behålla en.
Den andra delen som ska säljas har jag tre vänner som är
mäklare och som erbjuder mig all sin hjälp.
Men dom som är mitt största stöd är mina barn.
Dom fick mig snabbt på fötter genom att prata, trösta, peppa,
skratta och mata mig.
En väninnas mamma brukade säga " det ordnar sig alltid för snälla människor"
så lite snäll måste ändå jag vara

torvan