Medmänsklighet, Vad har du gjort/fått av det? Alternativ

[Anma]

Lyssnade på P4 igår natt och de talade om medmänsklighet och avsaknaden av densamme.
Kom att tänka på saker jag varit med om och blir nyfiken på vad ni minns.

För snart 10 år sedan satt jag på pendeln hem, bodde då i stockholmstrakten. Vagnen var fullsatt på sätena men bara några behövde stå. In klev en väldigt full/drogad kille, riktig missbrukare. Han hade väldiga problem och stå i vagnen. Av ett infall reste jag mig och sa till honom att han kunde ta min plats. Ni skulle sett hans tacksamhet, inte så där överdrivet översvallande, men glädjen och tacksamheten i hans ögon och det varma leendet kommer jag aldrig att glömma. Medpassagerarna tittade föraktfullt både på honom och mig, men det struntade jag i. Det märktes att killen inte fått annat än förakt från främlingar under lång tid. Fast det var så länge sen har denna lilla händelse etsat sig i mitt minne. Jag blir alldeles varm när jag tänker på hur glad han blev över att han fick sitta.

[Myosotis]

Hittils har det mest handlat om hemska olyckor, men det finns mycket medmänsklighet i andra situationer också. När jag bodde i Umeå skulle jag jobba några dagar på Stora Fjäderäggs fågelstation, något som kändes som enda och sista chansen att komma dit. När jag hade stått och väntat på bussen i en kvart efter att den skulle ha kommit tittade jag på busstidtabellen en gång till. Där stod ett litet a). Längst ner så med pyttesmå bokstäver: a) = avgår från bussstationen. En gång i veckan gick den därifrån istället, vilken otur. Jag sprang så fort jag kunde med packningen men bussen var ju borta förstås. I min desperation klättrade jag uppför slänten till motorvägen och lyckades stanna en bil som tog med mig till närmaste rondell där han skulle svänga. Efter att ha stått där ett tag stannade en bil till och jag berättade min historia. Det var två kvinnor i en högerstyrd bil, en gammal postbil. De undrade hur jag hade tänkt hinna med färjan till Holmön, men det hade jag inte funderat så noga på, hade väl tänkt att springa eller så, jag hade ingen aning hur långt det var från stora vägen. Jag kunde inte ta nästa färja, för motorbåten ut till Fjäderägg skulle inte vänta på mig. Då bestämde de att de skulle skjutsa mig hela vägen till hamnen fast jag inte ens hade med mig pengar till bensin som jag kunde gett dem. Jag hann med färjan och allt blev bra. Det är 14 år sen, men jag tänker fortfarande ofta på dem och känner mig tacksam.