Den enda period i livet som jag ser tillbaka på med en rysning är nog 13-21 ungefär. Den osäkerheten och de enorma kraven jag hade på mig själv vill jag inte ha tillbaka. Senare har det förstås hänt saker som varit motiga även för mig (även om jag inte varit i närheten av vad vissa fått stå ut med), men jag tror jag gått starkare och/eller klokare ur det.
Men jag är lyckligast precis nu (50 bast) tror jag och hoppas kunna behålla det. Jag vet vad jag vill, könner mig själv, mannen i mitt liv är helt underbar och få saker skrämmer mig längre.
--------------------
Erfarenhet är värdelöst, du har den alltid strax efter att du behövde den.
|