Vad händer med folk, när någon dör??? Alternativ

[netaave]

Vad är det som händer med folk när någon dör? Vad är det för mekanism som löser ut då? Jag har fått ett ansikte på det som kallas "gamar"

Jag blev ensam dödsboförvaltare till faster eftersom syrran sagt ifrån sig p.g.a. hälsoskäl och en kusin vi aldrig träffat inte hört av sig. Det innebär egentligen ingenting mer än att jag får göra en del praktiskt jobb eftersom det finns ett solklart testamente där alla tillgångar ska gå till barncancerfonden och att faster efter farbror skulle sitta i orubbat bo.

Vi trodde att vi tre var dödsboägare och att svågrar och svägerskor var efterarvingar, så är det inte. Dom var efterarvingar efter farbror men i och med att dom godkände det testamentet, som ju är samma nu så klart så är dom ute ur leken. Detta fick jag reda på igår då jag kollade med juristen varför inte dom blir kallade till bouppteckningen.
Men vilket liv det blev över det för dom hade ju tänkt väldigt mycket, dom ansåg sig ha rätt till det och hade tänkt lösa ut det o.s.v. och det var ju deras brors hem som dom nu blir snuvade på tycker dom.
Att respektera sin brors sista vilja finns inte i deras hjärna.
En av dom påpekade igår att dom ju gett bort en kristallskål för 700 kr när någon av dom fyllde jämnt "och tänk så roligt det varit för våra barn att få den"
Jag mår nästan illa när dom säger så där, köper man en extra fin skål åt någon som blir till åren för att man helt kallt räknar med att ärva tillbaka den sen??

Vi vet inte än om Bcf är intresserad av lösöret, enligt någon på Fonus så brukar dom inte vara det enligt en annan brukar dom anlita en auktionsfirma för att sälja det och ta pengarna. Självklart ska det gå till så tycker vi och gör så själva om dom inte gör det. Blir också minst jobb för mig då vi har också hittat en firma i Västerås som åtar sig allt, både utrensning, försäljning och städning.
Det sa jag också igår till den (ingifta) svägerska jag pratade med, ja men då tordes inte hon säga det till dom andra utan tyckte jag skulle göra det under samkvämet efter begravningen "så får vi diskutera då hur vi kan göra" och "Det där kan vi väl lösa internt med er"
Har redan ont i magen över den här begravningen, tro ni det blev bättre nu eller? *suck* men ni kan vara säkra på att jag tänker stå på mig.

Med dom här erfarenheterna jag fått de här veckorna vill jag säga:
Du vet inte vad som händer idag, i morgon eller nästa vecka, se till att din vilja är dokumenterad på något vis. Spelar ingen roll om du är 20 eller 75, gör livet enkelt för dina efterlevande anhöriga.
Själv har jag ett dokument i datorn där jag skriver hur jag vill ha det på begravningen och eftersom jag har barn som inte är L:s så har vi också ett testamente. Det barnet ska alltså inte kunna sätta sina syskon på bar backe för att kräva sin lott utan får vackert vänta tills vi båda är borta. Behöver inte vara så märkvärdigt och om du saknar bröstarvingar och ni skänker pengar till en organisation, skriv hur ni vill att dom ska göra med lösöret.
Min mamma vet jag har fotat sina smycken och skrivit på baksidan vem som ska ha vad, allt för att undvika bråk då vi är rätt många tjejer.

[jordekorren]

Släkten är värst brukar det heta. Ibland så stämmer det. Ni som skriver testamente, tänk på att förvara den säkert. Så att ingen arvinge hittar den. Dom brukar ibland försvinna................

[Skruttis]

Släkten är värst brukar det heta. Ibland så stämmer det. Ni som skriver testamente, tänk på att förvara den säkert. Så att ingen arvinge hittar den. Dom brukar ibland försvinna................

Det skriver jag under på.
En nära anhörig till mig skrev testamente och förvarade det i hemmet. Någon av mina släktingar såg till att det lite lämpligt bara försvann.
På så sätt fick de mer till sig själva.
Dessutom gjorde min "underbara" släkt en annan sak. Jag hade sedan många år tillbaka fått ett litet guldsmycke från personen som avled. Det förvarades i hennes hem då vi skulle gemensamt bestämma hur det skulle justeras lite och hon skulle ta det till guldsmeden för detta.
När hon väldigt hastigt gick bort så hann jag inte få hem smycket till mig innan.
Arvingarna, som alla visste om att det var mitt, tog helt enkelt och sålde det och delade glatt på pengarna.
"Det där kan du ju inte få förstår du väl. Det tillhör ju dödsboet." - Så hette det då.

Snikenhetens fula tryne har förmåga att visa sig när det gäller arv. Tyvärr!