Malcolm - minknäringen har alltid varit vedervärdig.
Jag växte upp i minknäringens Mecka när rena hybris utbröt. Alla bönder skulle bli minkfarmare och blev det också. Inte särskilt mycket kunskap fanns det utan det blev som det blev. Många satsade allt de hade i minknäringen för nu skulle de bli rika! Man fick ju gu´bevars åka ut i stora världen på auktioner - London, Köpenhamn och Hudson Bay i Canada.
Alla gick omkring med minkhattar och minkpälsar och det räckte inte med de stackars minkarna. Här tog vansinnet över - man farmade rödrävar, blårävar, silverrävar och mård. I små, små burar med endast gallergolv sprang dessa stackars djur runt, runt, i buren. Råttor och måsfåglar samlades i stora mängder och då satte man ut gift runt farmerna! I flera veckor damp det ner småfåglar i våra hustak och massor av djur dog när de åt av de döda förgiftade fåglarna. Havsörnshannen som häckat många år vid vår sommarstuga hittade vi flytande i fjärden.
På den tiden jobbade jag som damfrisörska och sålde massor av hårmedel som gjorde håret glansigt till minkfarmarna...
Långtradarna åkte i skytteltrafik från Norge med fullgod proteinrik människoföda som matades i djuren.
Det gick som det alltid går när omdömet brister och girigheten tar över...många gick i konkurs och förlorade allt de ägde.
...och man kan rädda liv utan att ha drunknat

är man djurvän har man åsikter om djurplågeri