CITAT (Margith @ 15-10-2010, 16:56)
Ledsen andersen, men det där är fel.
Jag pratade länge och många gånger med många olika försäkringsbolag, när sonen fick sin bil.
Det är så här:
om barnet bor på samma adress som föräldern, spelar det ingen roll vem av dem som äger bilen. Alla i familjen kan använda familjens samtliga bilar och försäkringen gäller oavsett. Enda skillnaden är att om föraren är under 24 år, så är självrisken på vagnskadan högre.
På sitt sätt tycker jag att det säger sig självt lite grann. Vi har 3 bilar och 3 körkort. Vilken bil vi tar beror oftast på vilken bil som står närmast
Varför ska då den ena bilen stå på sonen, när försäkringen blir så hiskeligt mycket dyrare??
Självklart måste ju bilens ägare försäkra den, men jag har inga som helst problem med att stå som ägare till "sonens" bil. Jag använder den också, den är himla rolig att köra
och sonen brukar ta min bil när hela kompisgänget ska rymmas i bilen på samma gång.
Det stämmer inte... det heter försäkrat intresse och finns en hel del dommar i ämnet
Här är en...
RH 1996:3
Försäkringsgivare har som förstahandsgrund för sitt bestridande att utge ersättning anfört att försäkringstagaren inte har något försäkrat intresse. Det har ansetts att denna fråga inte är ett moment i vad försäkringstagaren skall visa genom sin lindrade bevisbörda att försäkringsfall inträffat utan en fråga om ett fristående förhållande för vilket normala beviskrav skall gälla.
A.T. köpte den 18 april 1990 en Mitsubishi Galant, årsmodell 1988, på avbetalning. När hon i januari 1991 flyttade till Finland ansåg hon sig inte, på grund av tullavgifterna, ha möjlighet att medföra bilen. Bilen togs omhand av R.K., en bekant till A.T.. R.K. fick bruka bilen mot att han svarade för kostnaderna. Den 21 oktober 1991 anmälde R.K. till Länsförsäkringsbolagens AB - försäkringsaktiebolag bilen stulen. Länsförsäkringsbolagen vägrade att utge någon ersättning.
A.T. yrkade vid tingsrätten att tingsrätten skulle förklara henne berättigad till ersättning ur den mellan henne och Länsförsäkringsbolagen gällande försäkringen. Hon anförde till stöd härför att Länsförsäkringsbolagen i försäkringsavtal med henne åtagit sig att ersätta henne för den skada hon åsamkas genom stöld av den bil hon försäkrat hos bolaget. Bilen har härefter tillgripits från henne varför hon är berättigad till ersättning för stöld.
Länsförsäkringsbolagen bestred yrkandet och uppgav i första hand att A.T. inte haft något försäkrat intresse i bilen. Bolaget vitsordade att A.T. för bilen haft en gällande försäkring som omfattat skydd mot stöld samt att stölden anmälts till Länsförsäkringsbolagen.
A.T. anförde till utveckling av sin talan. Hon bodde i Sverige mellan oktober 1986 och januari 1991, då hon flyttade tillbaka till Finland. Redan 1988 hade hon köpt en Volvo personbil som hon den 18 april 1990 bytte mot en Mitsubishi Galant årsmodell 1988. Priset var 112 300 kr för bilen. Hon fick avräkna 21 931 kr för inbytesbilen och betalade kontant 5 300 kr. Det resterande beloppet, 85 069 kr, skulle betalas med 2 363 kr per månad jämte ränta. Hon väntade sitt andra barn i mitten av januari 1991; barnet föddes den 2 januari och hon återvände då till Finland. Hon kunde inte medföra bilen till Finland bl.a. beroende på att tullavgifterna skulle ha uppgått till mellan 40 000 och 60 000 FM. Bilfirman ville inte köpa tillbaka bilen och inte heller acceptera att hon överlät avbetalningskontraktet till en arbetskamrat, R.K.. R.K. hade kommit till Sverige i december 1989 och var välbeställd men accepterades inte av bilfirman som köpare. Hennes sambo gjorde för hennes räkning upp att R.K. skulle få låna bilen tills vidare mot att han svarade för alla kostnader. Den 18 juni 1991 råkade R.K. ut för en olycka. Han fick sladd på bilen och körde i diket där bilen slog runt. Bilen lämnades för reparation och den 1 oktober 1991 var den klar för avhämtning. För reparationen betalade R.K. 30 000 kr. Någon försäkringsersättning utgick inte efter olyckan. R.K. parkerade bilen på en parkeringsplats i anslutning till sitt arbete. Den 4 oktober 1991 upptäckte han att bilen var stulen. Han tog kontakt med A.T. och berättade vad som hade hänt. Hon gav R.K. fullmakt att sköta förhandlingarna med försäkringsbolaget för hennes räkning. Han anmälde stölden till Länsförsäkringsbolagen den 21 oktober 1991. Bolaget har emellertid vägrat att utge någon ersättning. - Det förhållandet att R.K. betalat för bilen innebär inte på något vis att han därigenom skulle ha förvärvat den. Någon överlåtelse har inte skett. Hon har fast anställning i Tumba och för henne var det väsentligt att bilen kunde "övervintra" tills hon kom tillbaka till Sverige. Hon ansåg det vara en bra ide att R.K. kunde ta hand om den tills hon återvände. Alla räkningar var utställda i hennes namn. Bilen var såld med äganderättsförbehåll. Hon har hela tiden varit registrerad som ägare i bilregistret.
Länsförsäkringsbolagen anförde till utveckling av sin talan. Sedan A.T. flyttat till Finland fick R.K. under våren 1991 tillgång till bilen. Samtliga nycklar överlämnades till honom och han övertog betalningsansvaret för den restskuld som fanns på bilen. Han har brukat bilen och även betalat försäkringen. Det görs gällande att R.K. övertagit bilen och att A.T. inte har något försäkrat intresse i bilen, vilket är en förutsättning för att försäkringsersättning skall utbetalas. R.K. har betalat sammanlagt 100 000 kr och gjorde till och med avbetalningar på bilen efter det att stölden påstås ha skett. Endast om han köpt bilen av A.T. kunde det vara begripligt. A.T. har inte betalat något alls och har därför inte vållats någon skada för att bilen stulits.
Stockholms tingsrätt (1995-01-18, rådmännen Björn Jansson och Carin Adlercreutz) biföll käromålet och anförde i sina domskäl i frågan om försäkrat intresse följande. Det ankommer på A.T. att styrka att hon har ett försäkrat intresse för att försäkringsersättning överhuvud taget skall utgå. I målet är utrett att A.T. då hon köpte bilen den 18 april 1990 lämnade en bil i inbyte och betalade en viss summa kontant. Resterande belopp skulle betalas genom månatlig avbetalning med 2 363 kr jämte ränta. Såvitt framkommit i målet har hon härefter till bilfirman betalat ifrågavarande belopp under mer än tolv månader. Hennes uppgifter att hon inte kunnat medföra bilen till Finland och att bilfirman inte heller accepterat att antingen återtaga bilen eller godtaga annan som köpare har inte ifrågasatts i målet. Länsförsäkringsbolagen har emellertid hävdat att R.K. köpt bilen av A.T. och att detta skulle förklara att R.K. övertagit det fulla ansvaret för bilen; han har till och med skött avbetalningarna efter det att stölden skulle ha inträffat och enligt Länsförsäkringsbolagen sammanlagt betalat 100 000 kr. R.K. har i övrigt uppgivit att han gentemot A.T. känt ansvar för bilen som var i hans vård. Det måste slås fast att ekonomiska avvägningar efter den 4 oktober 1991 inte kan tillmätas någon betydelse i målet. Enligt tingsrättens mening har A.T:s uppgifter om varför hon låtit R.K. taga hand om bilen och i övrigt svara för kostnaderna inte vederlagts. Hon har härigenom styrkt att hon haft försäkrat intresse i bilen.
Rådmannen Nils Sahlström var skiljaktig och anförde följande. Beträffande beviskravets styrka när det gäller försäkringsfall på grund av tillgrepp av bilar har det i praxis slagits fast att en försäkringstagare har fullgjort sin bevisskyldighet så snart det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet (NJA 1984 s. 501 samt NJA 1986 s. 3 och 358). Denna undantagsregel rörande beviskravets styrka kan inte anses gälla beträffande frågan om ett försäkrat intresse föreligger. A.T. har därför att styrka att hon har ett försäkrat intresse.
Länsförsäkringsbolagen har invänt bl.a. att A.T. genom att överlåta besittningen avseende bilen till R.K., som övertagit betalningsansvaret för samtliga utgifter, i praktiken, om än inte formellt, överlåtit bilen till R.K. till följd varav A.T. inte har något försäkrat intresse.
A.T. har vid partsförhör uppgivit att hon och R.K. aldrig talat om vad som skulle gälla när bilen var slutbetald eftersom hon inte var säker på om hon skulle stanna i Finland eller flytta tillbaka till Sverige. Hon hade inte ekonomiska möjligheter att ha bilen stående i Sverige och R.K. ville ha en bil. Det var därför en bra ide att han lånade bilen och svarade för alla avgifter. Hon försökte få bilfirman att acceptera R.K. som köpare, men det lyckades inte. Anledningen härtill känner hon inte till. Hon kommer inte ihåg om det var R.K. som betalade direkt till bilfirman eller om han betalade till henne och hon i sin tur till firman. R.K. innehade samtliga nycklar till bilen. Efter det att bilen hade blivit stulen gav hon honom fullmakt att ta hand om saken.
R.K. har i huvudsak berättat följande. Han har inte ägt bilen men han hade oinskränkt befogenhet att nyttja den. Han svarade för alla utgifter inklusive avbetalningar på köpeskillingen. Han betalade månatligen 3 350-3 400 kr till bilfirman även efter det att bilen blivit stulen.
Han har sammanlagt betalat cirka 100 000 kr och bilen är slutbetald. Anledningen till att han betalade även efter stöldtillfället är att han ansett sig ha ett betalningsansvar gentemot A.T.. De har inte träffat någon överenskommelse om avräkning dem emellan. Om A.T. får bifall till sin talan i målet är det hans uppfattning att försäkringsersättningen skall tillfalla henne eftersom det är hon som är ägare. Han anser sig inte ha någon fordran på henne.
Det förhållandet att R.K. betalat cirka 100 000 kr, innefattande att köpeskillingen till fullo är betald, utan att han och A.T. talat om hur detta skall regleras eller överhuvud taget inte avtalat om vad som skall gälla när bilen är fullbetald är en omständighet som är ägnad att ifrågasätta deras uppgifter om innebörden av R.K:s rättigheter beträffande bilen. Åtminstone borde deras avtalsförhållande ha kommit på tal i samband med att bilen skadades vid trafikolyckan den 18 juni 1991 och någon försäkringsersättning, på grund av att R.K. inte betalt försäkringspremien, inte var att räkna med. Det framstår också som svårförståeligt att han inte anser sig ha någon fordran på A.T. även om hon skulle få ersättning från försäkringsbolaget.
R.K:s agerande och inställning tyder mera på att han handlat som ägare till bilen än att han varit endast nyttjanderättshavare och att det alltså skulle vara fråga om något slags dolt ägarskap till bilen. I vart fall har inte A.T. förebragt utredning av sådan styrka att hon mot ovan angivna bakgrund kan anses ha visat att hon har ett försäkrat intresse. Hennes talan skall på grund härav lämnas utan bifall.
Länsförsäkringsbolagen överklagade tingsrättens dom och yrkade att käromålet skulle ogillas. A.T. bestred ändring.
Svea hovrätt (1995-10-31, hovrättsråden Christine Möller och Ingemar Korfitsen samt t.f. hovrättsassessorerna Anne Ottosson, referent, och Helen Törnqvist Norman) ändrade tingsrättens domslut och lämnade käromålet utan bifall. I sina domskäl anförde hovrätten följande.
I konsumentförsäkringsförhållanden gäller bl.a. att försäkringstagaren har bevisbördan för ett påstående om att försäkringsfall har inträffat. Bevisbördan är emellertid lindrad i förhållande till vad som normalt gäller i dispositiva tvistemål på så sätt att försäkringstagaren anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att försäkringsfall har förelegat än att så inte varit förhållandet. För försäkringsgivaren gäller däremot normala beviskrav (NJA 1990 s. 93 med där anförda rättsfall).
Motivet för fördelningen av bevisbördan på detta sätt är, å ena sidan, det starka intresset att den lojale försäkringstagaren skall kunna lita på att han är skyddad mot ekonomiska förluster genom försäkringen och, å andra sidan, försäkringstagarkollektivets intresse av att ett ökat risktagande för försäkringsgivaren inte leder till oacceptabelt höga premier.
I förevarande fall synes emellertid försäkringsgivarens huvudgrund vara att försäkringstagaren inte har något "försäkrat intresse" vilket enligt försäkringsvillkoren är en förutsättning för att försäkringsersättning skall betalas ut. Även om inte innebörden av detta villkor framgår av försäkringsvillkoren är det en naturlig tolkning att kravet är att försäkringstagaren skall visa att han har en gällande försäkring som omfattar den påstådda skadan.
Fråga blir då om detta är ett moment i vad försäkringstagaren skall visa genom sin lindrade bevisbörda att försäkringsfall inträffat eller om fråga är om ett fristående förhållande för vilket normala beviskrav skall gälla.
Det torde för den normalt aktsamme försäkringstagaren vara avsevärt enklare att visa att han har en försäkring som verkligen avser den skada, som han påstår har inträffat, än att föra full bevisning om hur skadan uppkommit - d.v.s. att försäkringsfall föreligger. Det är främst när det blir fråga om ägarförhållanden som markant avviker från det normala, som svårigheter kan uppstå för försäkringstagaren. Det finns inte enligt hovrättens mening något berättigat intresse att i dessa fall lindra den bevisbörda som normalt gäller. Hovrätten finner av dessa skäl att frågan om försäkringstagaren har ett "försäkrat intresse" utgör en särskild fråga som skall prövas enligt normala bevisbörderegler innan ställning tas till frågan om försäkringsfall inträffat eller inte.
A.T. har visat att hon har en försäkring, som i och för sig skyddat henne mot tillgrepp av det fordon som försäkringen avsett dock endast så länge hon varit ägare till detta. När det gäller denna fråga visar det förhållandet att hon försökt att få bilfirman att godta R.K. som köpare att hon ville sälja bilen till honom. När det inte lyckades blev hon tvungen att finna en annan lösning, vilken kom att innebära att R.K. övertog nyttjandet av bilen. Det faktum att R.K. efter övertagandet erlade samtliga avbetalningar till bilfirman och betalade försäkringspremierna, sammanlagt ca 100 000 kr så att köpeskillingen till fullo är betald utan att han och A.T. talat om hur detta skulle regleras är en omständighet som är ägnad att ifrågasätta deras uppgifter om innebörden av R.K:s rättigheter beträffande bilen. R.K:s agerande tyder mera på att han handlat som ägare till bilen än att han varit endast nyttjanderättshavare.
Vid en sammanvägning av omständigheterna finner hovrätten att A.T. inte har förebringat utredning av sådan styrka att hon kan anses ha visat att hon har ett försäkrat intresse avseende bilen. Hennes talan skall därför lämnas utan bifall.
Målnummer T 289/95
Bilförsäkring, unga och gamla
15-10-2010, 14:34
