Att, som jag nyss gjorde, gå ut en tidig oktobermorgon, när det frostbitna gräset frasar under fötterna.
Mörkret och tystnaden omsluter mig. Att stå alldeles stilla och titta upp mot en djupsvart himmel full av gnistrande stärnor.
Bara stå stilla och vara, förnimma, lyssna. Det enda ljud som hörs är de egna andetagen och ett fruset löv eller fler, som lossnar. Dalar ner mot marken och landar med en knappt hörbar duns.
Njuta av stillheten och tystnaden. Låta tankarna vandra som de vill.
Att riktigt känna sig som en del av allt och inget.
Det ger min själ ro.
Jag samlar på ögonblick.
Att ta fram och njuta av när vintern är här och jag tvingas bo i en storstad där det aldrig är riktigt tyst och stilla.
--------------------
Att alltid vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen.
Jevgenij Jevtusjenko
|