När jag var sex år bestämde jag mig för att bli kirurg.
Plöjde alla anatomi och läkarböcker jag kom över.
Insåg under skoltiden att jag nog var mer lämpad för sociala/humanistiska studier.
Läste till fil. mag. på universitetet, med siktet inställt på att bli lärare i tyska och svenska. Blev tvungen att avbryta mina studier, när jag drabbades av hjärnhinneinflammation.
Kände inte för att börja plugga igen
, efter ett drygt halvårs sjukdom, utan började arbeta inom folkbildningen. Fantastisk miljö att komma till. En samling glada, trevliga entusiaster. Ett mycket omväxlande jobb, med allt från undervisning till administration och föreningsarbete.
Mitt miljöintresse steg inför folkomröstningen om kärnkraft. Har alltid gillat naturen. Var scout som barn.
Blev fackligt engagerad redan på 70-talet. Och ägnade många år åt fackligt och kurativt arbete över hela långa landet. Kombinerat med utbildningar i bl a arbetsrätt för våra medlemmar. Också mycket stimulerande och givande. Samtidigt, som det var mycket krävande, med mycket resande.
De sista 10 åren, innan min kroniska sjukdom tog överhanden, hade jag en kombinerad tjänst som personaladministratör/dataansvarig samtidigt som jag fortsatte att vara fackligt aktiv.
Jag har alltid älskat att jobba. Det har varit så roligt, så det nästan kändes, som att få betalt för, att ägna sig åt sin hobby.
Hade inte kroppen sagt nej, hade jag nog kunnat tänka mig att fortsätta jobba efter pensionen.
Kirurg blev jag aldrig, men har nog fått min beskärda del av sjukhusmiljön ändå.
Och mina vårdande omsorger får nu framförallt min trädgård.
Arbete, och människor i synnerhet
30-09-2010, 20:23
