Dom enda spindlar jag utan att rysa kan ta i, är de med små kroppar och långa smala ben....:-) Bara jag får tag i ett av benen kan jag lyfta ut dom. Värre är de svarta jaktspindlarna, eller vad de heter, som kan bli hur stora som helst och ser ut att vilja hoppa på en och sätta huggtänderna i...... eller ännu värre bara försvinna så man inte vet vart de tog vägen.... Jag har börjat bearbeta min spindelskräck, genom att plocka upp dom i handen och släppa ut dom, om de är inne. De små går bra nu, om dom inte är för snabba. Korsspindlar kan jag utan att rysa stå och beundra när de sitter i sina välspunna nät, och senast idag såg jag en stor vacker guldfärgad korsis sitta och vakta sitt byte. Men jag skulle aldrig ta upp och kela med den, där går gränsen...;-) Det finns vissa saker som man inte behöver göra här i livet, och till dem räknar jag att lära mig älska spindlar....
|