Få barn utan att veta vem pappan är, vad tycker ni? Alternativ

[aanderss]

Jag vet att min släkting inte läser här

Jag har en kvinnlig säkting vars fru fått barn. De var igenom insemenation i Köpenhamn där de också födde en son. De kommer inte att få reda på vem pappan till barnet är.
vad tycker ni om de.

jag vet inte vad jag skall tycka men min släktoing är inte sämmre mänska för de

Redigerat av aanderss: 20-12-2010, 16:39

[Ingrid Zon3]

On jag förstått saken rätt har just de regler som vi har här i Sverige, att barnet ska få reda på vem fadern är, lett till att antalet donatorer är försvinnande litet. Rätten till arvsmassa är väl just det man ger vid spermiedonation, men mer än så kanske man som donator inte vill åta sig. Inte heller att någon/några ungdomar står på tröskeln 19-20 år senare och vill ha nån slags bekräftelse och relation.

Har hört någonstans (betrakta det som rykte, inte statistik) att mellan 5 och 10% av alla människor i Sverige har en annan far än de tror och vad som är registrerat. Så detta ytterst lilla fåtal det här handlar om är (om ovanstående stämmer) ganska marginellt.

Strongt av de blivande föräldrarna att berätta det för släkten. Hoppas de inte sätter sog till doms.

[*Stintan*]

On jag förstått saken rätt har just de regler som vi har här i Sverige, att barnet ska få reda på vem fadern är, lett till att antalet donatorer är försvinnande litet. Rätten till arvsmassa är väl just det man ger vid spermiedonation, men mer än så kanske man som donator inte vill åta sig. Inte heller att någon/några ungdomar står på tröskeln 19-20 år senare och vill ha nån slags bekräftelse och relation.

Har hört någonstans (betrakta det som rykte, inte statistik) att mellan 5 och 10% av alla människor i Sverige har en annan far än de tror och vad som är registrerat. Så detta ytterst lilla fåtal det här handlar om är (om ovanstående stämmer) ganska marginellt.

Strongt av de blivande föräldrarna att berätta det för släkten. Hoppas de inte sätter sog till doms.

Jag tycker att det är olyckligt om man överdriver vikten av hur viktigt det är att barn måste få veta sitt biologiska ursprung. Jag är övertygad om att barn som har en donator/okänd fader kan acceptera detta utan att det behöver påverka barnet negativt. Självklart är det inte det ultimata men om nu omständigheterna är sådana så tror jag faktiskt att dessa barn kan växa upp och må lika bra som rent biologiska. Det viktiga i sammanhanget är ju att man som förälder inte far med lögner utan talar klartext med barnet (när det blir gammalt nog att förstå).

Har en viss erfarenhet av detta.

[gnon49]

Jag tycker att det är olyckligt om man överdriver vikten av hur viktigt det är att barn måste få veta sitt biologiska ursprung. Jag är övertygad om att barn som har en donator/okänd fader kan acceptera detta utan att det behöver påverka barnet negativt. Självklart är det inte det ultimata men om nu omständigheterna är sådana så tror jag faktiskt att dessa barn kan växa upp och må lika bra som rent biologiska. Det viktiga i sammanhanget är ju att man som förälder inte far med lögner utan talar klartext med barnet (när det blir gammalt nog att förstå).

Har en viss erfarenhet av detta.

Visst har du rätt i det där med att berätta i tid. Fick själv tidigt reda på att min "mamma o pappa" egentligen var min farmor o farfar. Efter barnhemmet kom jag till dom vid två års ålder och därför är/var dom alltid mina goa föräldrar. Men visst är jag nyfiken på min biologiska mor och har släktforskat på den släktgrenen också.