|
Också jag har förundrats många gånger av enskilda granar. Vad de kan leva med, länge, och hur snabbt de kan bli angripna av t ex barkborre, och hur länge de kan stå kvar med stora skador eller vara helt döda - utan att knäckas eller falla. Träd som har skador eller stress blir lättare och snabbare angripna och där sekundärangriparna anfaller det redan försvagade trädet upplever man det som att trädet dör snabbt.
Att topparna överlever länge är för att gran satsar på toppen i första hand, hela livet. En skada där, eller en toppkapning, så har man flera toppar som skjuter väldig fart. Apikal dominans kallas det. Flera trädslag har detta, men inte alla. Med björk är det t ex så att en rotröta visar sig först i toppen, som blir glesare eller helt utan bladknoppar.
Att träd kan leva en tid utan bark runt om stammen beror dels på att de lagrar energier som de förbrukar vid skador, och dels på att de kan transportera näring nedifrån och upp också genom de yngsta, yttersta årsringarna. Nedåt till rötterna kommer däremot ingen näring om sildelen, som sitter strax under barken, är intorkad eller helt trasig runt om. Rötterna fortsätter alltså att skicka näring men får inte tillbaka, och trädet dör så småningom om det inte kan bilda ny sildel med barkskydd utanför.
Att hela inre delen av trädets ved är rötskadad behöver inte påverka näringsflödet i trädet alls, men det påverkar ju stabiliteten så småningom. Också ett rör är starkt, men inte lika elastiskt som en helt igenom frisk stam. För stadsträd har man olika måttstockar för hur tjockt röret, dvs den levande veden, ska vara i proportion till trädet, för att det ska få stå kvar och betraktas som säkert. Bland annat.
--------------------
|
Det var en gång en gran.
22-03-2009, 19:42
