Som så många andra har även jag skiljt mig efter många år, och haft många vänner som gått igenom det. Var och en upplever det på sitt eget sätt men det finns ett grundmönster som ser ut ungefär som så: chock - sorg - ilska - nytt liv. En del klarar raskt av de olika stadierna och går vidare, men de flesta pendlar lite emellan stadierna och "doppar tårna" innan de fortsätter framåt en bit.
Bra att du har vänner att prata med, helst sådana som känner din man och kan ta det med en nypa salt när du utmålar honom som den enda tänkbara mannen i världen / det värsta monster som gått på denna jord. Det hör till att ta ut svängarna.
Lev vidare!
Hjälp!, Inte trädgård-skilsmässa...
10-09-2004, 06:09
