11 september, vad gjorde du för tre år sedan? Alternativ

[Hannele]

Jag var på jobbet, någon skrek. Vi började kolla på internet, på Aftonbladet.
Sedan sprang alla till jobbets TV-rum. Allting kändes overkligt.

Jag har inte undvikit att flyga, och tycker det är bra, att dom kollar noga.

[Ingo]

Den 11/9 -01 var jag hemma och vårdade sjukt barn. Men hon (min äldsta dotter, nästan fyra år då) hade hunnit bli feberfri och jag hade ett viktigt möte på jobbet på eftermiddagen, så när det första planet träffade WTC satt vi i bilen. Jag hade en kommersiell radiostation inrattad, en vars nyheter bestod av att DJ:n läste några telegram. Tydligt förvirrad och misstrogen sade han någonting i stil med: "Ja, och så rapporteras det från New York att det är nåt flygplan som har kraschat in i World Trade Center för några minuter sen..." Han lät inte som om han trodde det själv och som lyssnare blev man förstås än mer förbryllad.

När jag kom in på jobbet med dottern på armen stod allt stilla. Jag jobbar på ett medieföretag och vi har gott om TV-apparater, som nu alla stod och tittade på. Under promenaden till rummet där mötet skulle vara träffade det andra planet - jag såg en skymt av det på en TV som vi passerade men trodde först att det var repris av den första kraschen. Andra, som stått och tittat ett tag och förstod att det var en krasch till, berättade efteråt hur overkligt det kändes att bevittna detta: "Men det ser ju precis ut som specialeffekter i en film", var en vanlig ögonblicksreaktion.

Det "viktiga" mötet blev inte vad det var tänkt att bli. Det är konstigt att vara på en mediearbetsplats när en katastrof inträffar - alla är lika chockade som vem som helst men måste hantera det professionellt. Så deltagarna sprang ut och in i mötet för att göra vad som måste göras. Ni minns kanske lite hur det var: TV-kanaler tog bort reklamen under resten av dagen, ordinarie inslag lyftes ut och extranyheter sattes in.

Ett par dagar senare skulle jag och några kollegor flyga ner till Amsterdam för att gå på en teknikmässa. Vår chef sade att vi fick göra som vi ville: Om någon p g a det inträffade inte ville flyga var det OK att stanna hemma. En man valde att göra så för att hans familj var orolig, vi andra åkte.
Två år senare skulle vi besöka samma mässa igen. Dagen innan kom nyheten om överfallet på Anna Lind och på avresedagens morgon den om hennes död. Det var en overklig känsla att gå omkring på den stora mässan och som svensk motta kondoleanser från alla de utländska leverantörer som man pratade med.