Jag vet hur hon kände det ! hon ville inte dö men hon fick inte välja.Hennes man ringde i kväll och det var så härligt att få prata om vad som hände och varför på något vis gär inte att förklara ett dugg,men jag tror att både han och jag fick någon slags tröst i varandra

nu har vi det värsta framför oss !begravningen.Jag gråter då och då samtidigt som jag kan le åt alla våra upptåg vi hade tillsamans

ingen kan ersätta den vänskapen vi hade.
Vill tacka alla för omtanke och värmande ord uppskatta det