jag vill tacka alla för ett varm omtanke för vad jag nu går igenom ,jag vet att jag inte är ensam om det här men när man förlorar någon som har så stor plats i ens liv så känns det hemskt oerhört hemskt.men som flera av er skrev så ska man bevara de underbart goa minnerna de där alldeles speciella stunderna som bara " vi " hade.Satt och log i fredags kväll när jag tänkte på en av vår alldeles specielle Shoppingturer:)hon tog bilen hit vi shoppade gick och åt lunch pratade om allt våra barn släkten osv shoppade mer gick in på Krogen tog ett glas vin :)sedan gick vi och satte oss i baksätet på hennes bil tog ett par Wiskey och pratade om våra liv,då satt hennes man på tåget åkte 3 mil för att köra bilen och köra hem mig och henne vi var allt lite luriga men hade en helt underbar dag tillsamans

det säger också en del om hennes man som vårdat henne i hemmet i 7 månader och alldrig lämnat hennes sida,dessa underbara lite småluriga stunder då vi varit totalt öppna för varandra,dom stunderna får hon och jag aldrig tillbaks mer,Jag saknar hennes kramar henns röst hennes omtanke hennes telefon samtal hennes små pressenter,vetskapen om att jag aldrig mer får uppleva detta är hemsk.Men sådant är livet !vi förlorar vänner och släkt som vi tagit för givet och vi tror att de alltid ska finnas där bredvis oss,tyvär är det inte så.I sommras när hon hade så ont och var så dålig gick på morfin då hade hon köppt pressent till mig,det säger lite om vad hon var för slags människa,aldrig får jag en sådan vän mer .
Tack alla
Mvh motti