Att bli räddad till livet, vilket hemskt öde! Alternativ

[ingrid fuxwall]

Tror att det är 1114 dagar sedan sambon dog men blev räddad till livet, ”vi har bestämt oss för att sätta in resurser” sa de och så satte de in alla tänkbara livsuppehållande åtgärder och det ska Ni veta att idag är det inte alltid så lätt att dö

Har sedan länge insett att det är egoistiskt att önska få ha honom kvar, själv lider han av att leva – det kan vara ett hemskt öde att bli räddad till livet för att sedan bli vanvårdad till döds – det är tyvärr väldigt vanligt i dagens Sverige. På sjukhus och boende – under dessa år har jag sett så mycket att jag blir mörkrädd.

Nu kräver jag att han ska bli rehabiliterad men de tycker inte att han är tillräckligt träningsvillig/motiverad – undrar om så många skulle ha varit det efter tre lunginflammationer på 2½ månad och efter lika lång tid på rygg i en säng.

Nyss fyllda 64 år, nog borde han haft många år kvar eller så kunde han fått dö och sluppit dessa sista tre hemska år.
Jag har blivit en hemsk människa som fått bråka om varje rättighet han har och som lärt mig att omgivningen tycker att jag är pest och det är jag Har jag blivit tvungen att bli

[Anma]

Jag känner igen mig allt för väl, i mitt fall handlar det om äldre släkting. Det är så hemskt. Och den där önskan att han kunde få gå bort och dö i frid istället för att lida här i ett ovärdigt liv han inte önskade sig. Och det dåliga samvetet för att man önskar att någon man älskar kunde få dö.... samtidigt som man tror att han önskar det samma, i alla fall för det mesta.


Redigerat av Anma: 12-02-2011, 22:15

[netha]

Jag känner igen mig allt för väl, i mitt fall handlar det om äldre släkting. Det är så hemskt. Och den där önskan att han kunde få gå bort och dö i frid istället för att lida här i ett ovärdigt liv han inte önskade sig. Och det dåliga samvetet för att man önskar att någon man älskar kunde få dö.... samtidigt som man tror att han önskar det samma, i alla fall för det mesta.

Man ska heller aldrig ta för givet att "döende" önskar sig bort ... just när det "gäller"
Tror att alla svårt sjuka, precis som jag, tar varje halmstrå och kämpar in i det sista.♥
Många gånger är det jobbigast för anhöriga att se en nära kämpa.

[Anma]

Man ska heller aldrig ta för givet att "döende" önskar sig bort ... just när det "gäller"
Tror att alla svårt sjuka, precis som jag, tar varje halmstrå och kämpar in i det sista.♥
Många gånger är det jobbigast för anhöriga att se en nära kämpa.

Så är det ju så klart.
Samtidigt är denna person djupt olycklig. Tappat förmågan att ta hand om sig själv, dessutom talförmågan.

[netha]

Så är det ju så klart.
Samtidigt är denna person djupt olycklig. Tappat förmågan att ta hand om sig själv, dessutom talförmågan.

Förstår inte riktigt vad du menar?

[Anma]

Förstår inte riktigt vad du menar?

Jo, jag förstod.

Edit: Läste fel först, lästa att du skrev om jag inte förstod vad du menade!

Självklart tar man inte för givet att någon vill dö. Det var inte så jag menade.

Det är svårt att förklara hur och vad jag menar. Det är ett svårt ämne.
Men när man ser den anhörige som inte är döende, men som inte lever ett värdigt liv i sina egna ögon, som "gett upp" livet men ändå inte dör för att hjärtat bara slår och slår. Som slutar att äta i de djupare depressionerna och ändå överlever. Fast det så klart finns ljusa stunder också, med skratt och glädje.

Man önskar att den personen kunde ha sluppit de senaste åren, kunde ha fått dö då när sjukdomen slog till och det var så nära. Nu med facit i hand alltså. När ingen bättring finns. Då önskar vi anhöriga att personen fick gå vidare, samtidigt får man dåligt samvete för de tankarna för att det är fult och tabu att önska livet av någon.

Ungefär så.


Redigerat av Anma: 12-02-2011, 23:36