Att bli räddad till livet, vilket hemskt öde! Alternativ

[ingrid fuxwall]

Tror att det är 1114 dagar sedan sambon dog men blev räddad till livet, ”vi har bestämt oss för att sätta in resurser” sa de och så satte de in alla tänkbara livsuppehållande åtgärder och det ska Ni veta att idag är det inte alltid så lätt att dö

Har sedan länge insett att det är egoistiskt att önska få ha honom kvar, själv lider han av att leva – det kan vara ett hemskt öde att bli räddad till livet för att sedan bli vanvårdad till döds – det är tyvärr väldigt vanligt i dagens Sverige. På sjukhus och boende – under dessa år har jag sett så mycket att jag blir mörkrädd.

Nu kräver jag att han ska bli rehabiliterad men de tycker inte att han är tillräckligt träningsvillig/motiverad – undrar om så många skulle ha varit det efter tre lunginflammationer på 2½ månad och efter lika lång tid på rygg i en säng.

Nyss fyllda 64 år, nog borde han haft många år kvar eller så kunde han fått dö och sluppit dessa sista tre hemska år.
Jag har blivit en hemsk människa som fått bråka om varje rättighet han har och som lärt mig att omgivningen tycker att jag är pest och det är jag Har jag blivit tvungen att bli

[fuchsian]

Min far gick hastigt bort i sjukhemmet. Ena stunden var han uppe men blev trött och hittades död i sängen som lugnt sovande. Det var ett bra slut för en människa och det sade jag till mina syskon som tyckte att det var säkert något de missat, men nej då, hans tid var över och det kändes bra, även att det kom som en chock för oss alla.
Min mor hade skilts sig från honom ca. 15 år tidigare och enl. henne kom pappa undan för lätt. Hon blev rasande och under begravningen kom hon helt vitklädd, när begravningsbyrån hade sagt att mörk klädsel gäller. Mor var bitter länge efter detta.

För sin egen del hoppades hon att vi inte håller henne vid liv med alla medel, hon ville inte bli som en "grönsak". Men det var precis det hon blev efter sin massiva hjärtinfarkt. Hon bad om att få dö och fick bindas fast för att alla livsuppehållande maskiner inte revs ner. Hon blev till en "grönsak", kände inte igen oss och sköttes som sådan paket hon var tills döden kom.

Ursäkta mitt OT i er sorg och önskan att inte er anhöriga behöver leva med tvång eller att de slipper lida, men när jag läste i tråden, kom jag tänka på mina föräldrar ..... hur kan man önska den andre ont och tro att slippa själv ----hur egoistiskt kan man bli!!! .... jag hoppas för min del att det som sker det kommer att ske när det är dags, är inte orolig för det minsta för min egen del, men jag lider med er alla ---- må ni få det bra ....Fuchsian ......

Redigerat av fuchsian: 13-02-2011, 18:27