Minns ni några Emil-hyss från er barndom?, dvs sånt som inte var illa menat, men blev fel Alternativ

[Eva i Skåne]

Värmebölja - skolavslutning i 1:a eller 2:a klass - vattenkoppor och fick inte gå, men fick vara ute en stund på balkongen som tröst.
Min bror och jag hade gjort egna "vattenpistoler" genom att göra hål i korken på nån plastflaska. I brist på sysselsättning vattnade jag balkonglådorna genom att trycka på min flaska. Korken gick av. Två våningar nedanför satt en äldre flintskallig man och solade...
Snickarboa hade vi ingen, men jag fick inte vara mer på balkongen den dagen

[Red Top]

Redan som liten var jag något av en pojkflicka.

När jag var fyra år och min mor åkte till BB, för att hämta en bebis, var min stackars skånska mormor barnvakt åt mig.

En dag lekte jag som vanligt med pojkarna i kvarteret. Bodde på Stora Essingen i Fjollträsk. Något av en lantlig idyll, jämfört med resten av stan.

När killarna fick för sig att klättra upp i en stor ek, skulle ju inte jag vara sämre, utan jag klättrade ivrigt uppför. Jag märkte inte att killarna slutade klättra, utan fortsatte tappert uppåt, tills det inte gick längre.

Killarna ropade på mig att klättra ner, men se det var lite svårare.

Där satt jag, en spinkig liten fyraåring med det morotsröda håret lysande bland löven i ekens topp, och hade ingen susning om hur jag skulle komma ner.

Det började bildas en folksamling på marken och snart kom även min stackars mormor ut.

Hysteriskt ojande sig på sin breda skånska, som ingen mer än jag förstod.

Det pratades om att ringa till polisen och brandkåren, och sorlet där nere på marken övergick i allt hetsigare rop och skrik. Jag satt där jag satt och ingen vågade klättra upp och hämta ner mig.

Så småningom kom en av de äldre grabbarna i kvarteret, 15-16 år eller så, släntrades nerför gatan. Hoppet tändes i folksamlingen, bestående av mina kompisar, smått hysteriska hemmafruar och min lilla mormor, vars hysteriska babblande hade övergått i en hulkande gråtattack.

Kalle, vi kan kalla honom så, klättrade vigt upp och fick mig att klättra ner, genom att klättra strax under mig.

Slutet gott allting gott. Ingen snickarboa här heller, men jag fick dyrt och heligt lova att aldrig klättra i träd mer, så länge mormor var barnvakt.

Det pratades länge i kvarteret, om den där stolliga, lilla rödhåriga tjejen, som var busigare än alla killarna.

Sen kom ju min lillebror och han visade sig så småningom vara sju resor värre.

[merlin68]

Redan som liten var jag något av en pojkflicka.

När jag var fyra år och min mor åkte till BB, för att hämta en bebis, var min stackars skånska mormor barnvakt åt mig.

En dag lekte jag som vanligt med pojkarna i kvarteret. Bodde på Stora Essingen i Fjollträsk. Något av en lantlig idyll, jämfört med resten av stan.

När killarna fick för sig att klättra upp i en stor ek, skulle ju inte jag vara sämre, utan jag klättrade ivrigt uppför. Jag märkte inte att killarna slutade klättra, utan fortsatte tappert uppåt, tills det inte gick längre.

Killarna ropade på mig att klättra ner, men se det var lite svårare.

Där satt jag, en spinkig liten fyraåring med det morotsröda håret lysande bland löven i ekens topp, och hade ingen susning om hur jag skulle komma ner.

Det började bildas en folksamling på marken och snart kom även min stackars mormor ut.

Hysteriskt ojande sig på sin breda skånska, som ingen mer än jag förstod.

Det pratades om att ringa till polisen och brandkåren, och sorlet där nere på marken övergick i allt hetsigare rop och skrik. Jag satt där jag satt och ingen vågade klättra upp och hämta ner mig.

Så småningom kom en av de äldre grabbarna i kvarteret, 15-16 år eller så, släntrades nerför gatan. Hoppet tändes i folksamlingen, bestående av mina kompisar, smått hysteriska hemmafruar och min lilla mormor, vars hysteriska babblande hade övergått i en hulkande gråtattack.

Kalle, vi kan kalla honom så, klättrade vigt upp och fick mig att klättra ner, genom att klättra strax under mig.

Slutet gott allting gott. Ingen snickarboa här heller, men jag fick dyrt och heligt lova att aldrig klättra i träd mer, så länge mormor var barnvakt.

Det pratades länge i kvarteret, om den där stolliga, lilla rödhåriga tjejen, som var busigare än alla killarna.

Sen kom ju min lillebror och han visade sig så småningom vara sju resor värre.

Låter som jag Länge trodde jag att jag kunde bli pojke bara jag ansträngde mig tillräckligt Hoppade från tak, klättrade i höga träd, skjöt med pilbåge....är nog lite pojkflicka än idag och klättra och vara på äventyr i skogen gillar jag fortfarande