Jag tror att det inte alls är "fobiskt" (eller vad det kan heta) att ogilla smådjur. Det är nog ganska normalt.
Det är den plötsliga "rörelsen", som gör att vi mänskor liksom "studsar till" och tycker att det är obehagligt. Oavsett om det är en humla som siktar in sig på mitt öra, en spindel som springer över vår fotm eller en liten mus som vi lyckats komma för nära, så att den springer från platsen.
Denna "studs-känsla" sitter djupt, djupt inne i vår hjärna, har varit med sen "ap-tiden".
Den finns ju där för att vi INTE ska råka illa ut, oavsett vad det är som triggar den. Jag menar, det är ju en viss skillnad mellan ett gråsugge-bo (helt ofarligt) och en huggorm (KAN vara farlig), men vi reagerar fortfarande likadant. Vi studsar till och hjärtat flyger upp i halsgropen och adrenalinet flödar. Vi är redo att fly ! Helt normalt alltså !
Jag råkade "gå på" en rådjurslega i vintras; 2 rådjur hoppade upp. Jag blev så in-i-h--vete rädd, jag trodde jag skulle få en infarkt !
Men, visst, riktiga fobier kan ju utvecklas. De har nog oftare med en händelse (t ex getingstick eller bara att ha blivit "golvad" av en glad hund i unga år) eller med skrikande anhöriga att göra. Jag menar, skriker och springer din mamma från platsen, när hon ser en geting, eller är rädd för hundar, och du upplever det när du är 2-3 år ... Ja, då lär du också springa när du ser en geting oavsett om du blivit stungen eller ej, eller ha en rädsla för hundar. Fullt naturligt, vuxna "lär" de små.
Edit; Ja, och så detta med hundar. Det är matte/husse som bestämmer om och när man ska hälsa ! INTE hunden. INTE den som vill hälsa (grannen, ungen eller vem det nu är, en annan hund kanske). Tänk så mycket strul som hade undvikits om alla förstod det ?!
Redigerat av omk: 18-04-2011, 23:50
Women and cats do as they please, men and dogs should relax and get used to the idea - Robert Heinlein