Tack för era snälla råd. Det är så himla svårt, mest rädd att det är jag som gråter hela tiden för hon håller allting inom sig, hon är sådan.
Skulle kännas så fel om jag bölar hela tiden när det är hennes pappa som har dött.
Hon och pappan var som ler och långhalm, hon var verligen sin pappas ögonsten till 110%. Han hjälpte henne genom många tunga stunder - hur ska hon nu klara sig när han, hennes själsfrände och stöd i livet, är borta? Klart att hon överlever, hon måste ju men det här är bara för hemskt
Sen tror jag inte helt på tiden som läker alla sår osv. min familj blev helt traumatiserad när min far gick bort. Han var familjens nav och ingen kunde fylla tomrummet. Allt föll liksom isär och vi har inte fått ihop bitarna ännu...sörja honom gör jag varje dag och att prata med honom är det jag saknar mest för han var både rolig och skarpsynt. De första åren efter hans död hände det många ggr att jag i princip hade telefonluren i handen för att ringa honom...