En skönhet i sten Alternativ

[Gossen Ruda]

Bromannen har slagit till igen. En sida om den senaste upplevelsen finns på länken.

Åsbro

[amaira]

Hej Ruda!

Ditt tågintresse kan jag förstå men delar det inte.
Men alla de vackra stenbroarna ...

Är beredd att rusa ut med kameran i högsta hugg och måttstock och anteckningsblock, det verkar så roligt. Men här på Mälaröarna finns det nog inte en enda stenbro - och längre bort orkar jag inte söka mig, då har jag intressen så det räcker på närmare håll .

Av alla dina vackra brobilder, så tror jag att Östad säteri är den bro som charmerar mig mest, och fascinerar, att den håller ihop, att det funkar att sätta ihop stenar på det viset, och sen går det att gå på det...

Men broarna är mycket vackra, så det är nog omöjligt att välja ut bara en ...

Och av alla dina vackra brobilder, så tror jag att jag väljer detta som det vackraste fotografiet!
Erikstorps bro
Den översta bilden, med cirkeln som blir med spegelbilden...

Men många foton är mycket vackra, så det är nog lite orättvist att välja ut bara ett ...



Sedan har Kurt lyckats med bravuren att sätta in ett foto på min älsklingsbro! Bron med det sorgliga ödet...

Bron över den gröna floden Neretva, stenbron i Mostar - i det forna Jugoslavien, numera Bosnien-Hercegovina.

Bron har tre historier:
En femhundraårig historia, min historia, och krigets historia.

Den första historien är från femtonhundratalet, då den turkiska bron byggdes. Den första bron som byggdes, rasade ihop när den skulle invigas, och byggherren blev av med huvudet.

Nästa byggherre (eller vad det heter) lovades guld och gröna skogar - om bron höll. Men höll den inte skulle han halshuggas.

Natten före invigningen, när bron var klar, höll inte hans nerver, han rymde fältet. Han tog sin häst och galopperade bort i natten, för att aldrig återkomma. Någon som han inte hade behövt göra, för bron har hållit i många århundraden efter det. Stenarna som jag gick på, var blankslitna och mjukt lena av seklernas trampande fötter...

Ja, där vävs min historia in i brons. Jag hade rest ensam till (dåtida) Jugoslavien, ner till Dubrovnik i Kroatien. Där drog äventyrstarmen mig till busstationen, tänkte åka tåg runt i Jugoslavien, men det fanns ingen tågstation i Dubrovnik. Så jag tog bussen till tåget.

Hade ett par platser att välja mellan, valde Mostar, för jag hade hört någonstans att "Mostar je vrlo lepo" (eller nått). Mostar är mycket vackert.
Mer visste jag inte.

Steg av bussen på en ganska alldaglig plats, som busstationer kan vara: Åt vilket håll skulle jag gå? Hade en dag att fördriva innan tåget skulle föra mig vidare.

Jag gick åt vänster, rundade ett hörn åt höger - och tappade andan!



Jag hamnade som genom ett trollslag i den gamla stan, med en gammal stenlagd gata nedför en backe, kantad av små gamla stenhus på ena sidan, och en låg stenmur på den andra, skyddande mot sluttningen ner mot floden.

Vattnet var grönt, och lite längre fram korsades den av en fantastik gammal stenbro.

Fotot är taget vid ett senare besök då också mina barn var med. Fotot gör inte bilden rättvisa... det var en sådan oerhört charmig och vacker plats!!!

Vem typen är som sitter på muren, det vet jag inte, men bortom honom, lutar sig mina två lintottar mot muren .

Jag skriver "var" om staden och bron, för här kommer den tredje historien in, kriget i det forna Jugoslavien...
Bron bombades redan i början av kriget, husen är raserade för länge sedan... Femhundra år av tidens tand överlevde de - men inte människans galenskap när hatet och rädslan sätter in...

Det är så tragiskt. Bron ... ändå bara en symbol... människorna... jag tyckte om dem, de var så vänliga, de hjälpte mig på så många olika vis, de var ...
...var... ??? Var är de nu? Hur har de det?

Bron är uppbyggd igen, en del tycker det är bra, andra hatar fortfarande. Det är muslimer mot bosnier ...
Så dumt, det är människor mot människor, och jag tyckte om dem alla, som jag träffade, mötte, brevväxlade med ...

Nä nu blir jag sentimental... sorgsen, fast jag har haft tid på mig att vänja mig.



Floden ÄR verkligen grön! Turkos säger en del.
På östra sidan ligger minareterna, där huserade muslimerna redan på min tid (femtonhundratalet och framåt ). På den västra sidan bodde de flesta bosnierna. Där bredde också den nyare stadsdelen ut sig.

"Most" betyder bro på serbokroatiska. "Stari most" betyder den gamla bron.
Staden Mostar har fått sitt namn efter sin bro.





En sista bild. Mina två lintottar uppe i en av minareterna på östra sidan. bron i bakgrunden.
Det var ett tag sen. "De små lintottarna" ... ja, den minste av dem räcker mig en bra bit över huvudet - och jag är lång.

Ja, såhär kan det gå, om man börjar skriva om stenbroar - det blir många historier som vindlar sig långt bort, i tid och i rum...

Tackar för mig, gör amaira .



edit: nu igen råkade trycka på skicka istället för förhandsgranska, så jag rättar lite såhär i efterhand