gamla gravplatser, Hur länge ska man behålla? Alternativ

[Eva i Skåne]

Givetvis finns inget rätt eller fel svar på frågan. Allt måste vara upp till den enskilde, men frågan aktualiserades härom dagen när min pappa ringde och frågade om min farmor och farfars grav. Där fanns avsatt pengar för skötsel, men nu var dom slut och pappa som närmar sig åttio tycker inte han orkar med.
Det är 25år sedan den siste av dom gick bort och jag har inte varit på graven på många år. Minnena finns inte på kyrkogården. Ändå känns det lite känslokallt att säga att vi inte bryr oss om att behålla den, men jag har sagt nej.

Hur tänker ni?

Jag skulle själv kunna tänka mig att ligga i en minneslund när det blir dags. Då finns det inga krav på skötsel från anhöriga sida, men samtidigt kan jag förstå att när en kär nära gått bort vill man kanske ha en bestämd plats att gå till, men hur länge varar den känslan och övergår i ett litet tvång (som man inte vill erkänna)? 1år, 5år eller 10år?

Jag tror att det kanske var annorlunda förr när man hade stora familjegravplatser där fler generationer låg. Dessutom bodde man mer kvar i samma område och det var lättare att ta sig dit än idag när många flyttar långt iväg från födelseorten.

[MissLeia]

Jag känner att kyrkogårdar och gravar har en historia att berätta. Jag är uppvuxen med att besöka mina gamla släktingar som jag aldrig träffat och då fått höra historier om dessa vid dessa tillfällen. Detta ger en bild av min släkt och dess historia och jag har redan nu en tradition med att besöka min pappas grav. När jag reser förbi berättar jag för mina barn om hur denna sten hämtades i havet i Finland, men även berätta om mina gamla släktingar som jag aldrig träffat som vilar på samma ställe och pyssla om deras gravar.

Men det hänger nog på hur man är som person, hur pass traditionsbunden man är och hur man känner för sådant här. Jag själv känner att jag fått en relation till äldre släktingar som jag aldrig ens mött genom detta men självfallet finns andra tillfällen att tänka och prata om sådant. Men det glöms lätt bort och dessa besök sker detta automatiskt. Men som sagt, detta är en tradition som sitter inbyggd i benmärgen och finns inte intresse utan enbart ett dåligt samvete så får man nog ta sig en redig tankeställare.

[Suz]

Jag känner att kyrkogårdar och gravar har en historia att berätta. Jag är uppvuxen med att besöka mina gamla släktingar som jag aldrig träffat och då fått höra historier om dessa vid dessa tillfällen. Detta ger en bild av min släkt och dess historia och jag har redan nu en tradition med att besöka min pappas grav. När jag reser förbi berättar jag för mina barn om hur denna sten hämtades i havet i Finland, men även berätta om mina gamla släktingar som jag aldrig träffat som vilar på samma ställe och pyssla om deras gravar.

Men det hänger nog på hur man är som person, hur pass traditionsbunden man är och hur man känner för sådant här. Jag själv känner att jag fått en relation till äldre släktingar som jag aldrig ens mött genom detta men självfallet finns andra tillfällen att tänka och prata om sådant. Men det glöms lätt bort och dessa besök sker detta automatiskt. Men som sagt, detta är en tradition som sitter inbyggd i benmärgen och finns inte intresse utan enbart ett dåligt samvete så får man nog ta sig en redig tankeställare.

Åh vad underbart det låter med att föra vidare historian kring en familjemedlem på det viset!!
Tyvärr har vi ingen sån och alla ligger utspridda över hela landet och det är endast kyrkogårdsförvaltningen som sköter de gravar som finns.
Vår historia sprids ändå när vi träffas, vi talar ofta och gärna om de som funnits.
Men det lät så himla fint med er tradition!

[MissLeia]

Åh vad underbart det låter med att föra vidare historian kring en familjemedlem på det viset!!
Tyvärr har vi ingen sån och alla ligger utspridda över hela landet och det är endast kyrkogårdsförvaltningen som sköter de gravar som finns.
Vår historia sprids ändå när vi träffas, vi talar ofta och gärna om de som funnits.
Men det lät så himla fint med er tradition!

Vår släkts gravar finns allt för långt ifrån, vi barn bor söderut och släktens gravar i norr och i Finland så tyvärr finns inte möjligheter till täta besök. På sikt när min mamma inte finns kvar så får man betala för skötseln men under min livstid ska i alla fall gravarna finnas kvar och dessa platser är väl det sista som finns kvar som minne av dessa människor. Äldre generationen har dött ut på svenska sidan och i princip bara mamma kvar och sen jag och mina syskon. Min pappa fick stanna kvar i Sverige och därav hämtning av en sten från Finland från hans barndomsö för att han skulle få en bit av det till sin sista viloplats. Men vi barn har "ynglat" av oss rätt redigt och jag upplever att de äldre av dessa som nu är tonåringar redan har ett intresse och jag har en känsla av att dessa byar norrut kommer vara en mötesplats i framtiden och att historierna kommer att leva vidare och gravarna bestå ytterligare ett tag.