gamla gravplatser, Hur länge ska man behålla? Alternativ

[Eva i Skåne]

Givetvis finns inget rätt eller fel svar på frågan. Allt måste vara upp till den enskilde, men frågan aktualiserades härom dagen när min pappa ringde och frågade om min farmor och farfars grav. Där fanns avsatt pengar för skötsel, men nu var dom slut och pappa som närmar sig åttio tycker inte han orkar med.
Det är 25år sedan den siste av dom gick bort och jag har inte varit på graven på många år. Minnena finns inte på kyrkogården. Ändå känns det lite känslokallt att säga att vi inte bryr oss om att behålla den, men jag har sagt nej.

Hur tänker ni?

Jag skulle själv kunna tänka mig att ligga i en minneslund när det blir dags. Då finns det inga krav på skötsel från anhöriga sida, men samtidigt kan jag förstå att när en kär nära gått bort vill man kanske ha en bestämd plats att gå till, men hur länge varar den känslan och övergår i ett litet tvång (som man inte vill erkänna)? 1år, 5år eller 10år?

Jag tror att det kanske var annorlunda förr när man hade stora familjegravplatser där fler generationer låg. Dessutom bodde man mer kvar i samma område och det var lättare att ta sig dit än idag när många flyttar långt iväg från födelseorten.

[Bengalow]

Som grekofil måste jag få berätta om hur det går till där nere...
Den döde begravs i en stensarkofag, som hyrs under 3 till 7 år. Däri läggs kistan med den döde. Man betalar för en mer eller mindre prålig gravsten/monument, beroende på hur "framstående" man varit i livet. Efter minst 3, högst 7 år plockas kvarlevorna upp, och sköljs i vin. Äldste sonen borde vara med vid ritualen. Om benresterna fortfarande är vita, anses den döde ha levt ett fromt liv. Skulle de däremot vara mörka, ja då...Är sedan familjen riktigt framstående, så låter man bygga en liten basilika, där alla familjemedlemmar efter hand begravs.
Nåväl tvättningsritualen utförs av prästerskapet, och resterna läggs i en kartong, för vidare placering i något bakom kyrkan som kallas benhus. Där staplas kartongerna på varandra. Ibland finns ett fotogafi av den döde på kartongen, men oftast bara namnet. All eftersom kartongerna skrumpnar ihop, så ger de plats till nya kartonger. Benhusen är ofta väldigt små, och så är också kyrkogårdarna.
Tänk hur det skulle se ut i det landet, om alla skulle ha en gravplats, när de levt människor där nere i så många tusen år!
Själv tror jag inte på evigheten, och en urnplats som minne för de närmast "sörjande" är mer än nog. De döda blir oftast inte ihågkomna med besök till graven, mer än en, om ens det, generation tillbaka.
Minneslund, ja, helt säkert!!