gamla gravplatser, Hur länge ska man behålla? Alternativ

[Eva i Skåne]

Givetvis finns inget rätt eller fel svar på frågan. Allt måste vara upp till den enskilde, men frågan aktualiserades härom dagen när min pappa ringde och frågade om min farmor och farfars grav. Där fanns avsatt pengar för skötsel, men nu var dom slut och pappa som närmar sig åttio tycker inte han orkar med.
Det är 25år sedan den siste av dom gick bort och jag har inte varit på graven på många år. Minnena finns inte på kyrkogården. Ändå känns det lite känslokallt att säga att vi inte bryr oss om att behålla den, men jag har sagt nej.

Hur tänker ni?

Jag skulle själv kunna tänka mig att ligga i en minneslund när det blir dags. Då finns det inga krav på skötsel från anhöriga sida, men samtidigt kan jag förstå att när en kär nära gått bort vill man kanske ha en bestämd plats att gå till, men hur länge varar den känslan och övergår i ett litet tvång (som man inte vill erkänna)? 1år, 5år eller 10år?

Jag tror att det kanske var annorlunda förr när man hade stora familjegravplatser där fler generationer låg. Dessutom bodde man mer kvar i samma område och det var lättare att ta sig dit än idag när många flyttar långt iväg från födelseorten.

[Myosotis]

Det är inte länge sen jag insåg att man inte begravs för evigt. Jag tycker det är motbjudande att gräva upp folk igen för att kunna begrava någon annan. För mig är det annars inte så viktigt med gravsten och välskötta blommor och framförallt inte med dyr kista, men inte ska man gräva upp någon från den sista viloplatsen.

[Huggorm]

Det är inte länge sen jag insåg att man inte begravs för evigt. Jag tycker det är motbjudande att gräva upp folk igen för att kunna begrava någon annan. För mig är det annars inte så viktigt med gravsten och välskötta blommor och framförallt inte med dyr kista, men inte ska man gräva upp någon från den sista viloplatsen.

Och tänk på den stackare som får jobbet att gräva upp och omplacera gamla lik...