gamla gravplatser, Hur länge ska man behålla? Alternativ

[Eva i Skåne]

Givetvis finns inget rätt eller fel svar på frågan. Allt måste vara upp till den enskilde, men frågan aktualiserades härom dagen när min pappa ringde och frågade om min farmor och farfars grav. Där fanns avsatt pengar för skötsel, men nu var dom slut och pappa som närmar sig åttio tycker inte han orkar med.
Det är 25år sedan den siste av dom gick bort och jag har inte varit på graven på många år. Minnena finns inte på kyrkogården. Ändå känns det lite känslokallt att säga att vi inte bryr oss om att behålla den, men jag har sagt nej.

Hur tänker ni?

Jag skulle själv kunna tänka mig att ligga i en minneslund när det blir dags. Då finns det inga krav på skötsel från anhöriga sida, men samtidigt kan jag förstå att när en kär nära gått bort vill man kanske ha en bestämd plats att gå till, men hur länge varar den känslan och övergår i ett litet tvång (som man inte vill erkänna)? 1år, 5år eller 10år?

Jag tror att det kanske var annorlunda förr när man hade stora familjegravplatser där fler generationer låg. Dessutom bodde man mer kvar i samma område och det var lättare att ta sig dit än idag när många flyttar långt iväg från födelseorten.

[Bengalow]

Svar till Myosotis, om de grekiska sedvanorna...

Med ordet begravning menade jag ritualen - inte jordbegravning. I Grekland lägger man ned kistan i en stensarkofag, och lägger ett stenlock ovanpå. När tiden är inne, 3-7 år, så lyfter man upp kistan, tar upp kvarlevorna, och tvättar dom, och sedan efter den beskrivning jag gav förut. Allt klart för "näste man" i kön, i samma sarkofag. Det är alltså inte fråga om att gräva ner någon, och således ej heller att gräva upp någon.

Man kan tycka vad man vill om andra folks ritualer och seder, men detta har växt fram ur deras kultur, och helt naturlig för dessa människor.

Ibland grävs ju folk upp här, av t.ex. polisiära eller akeologiska skäl. Det är väl också "gravskändning", eller att störa i "sista vilan"...