Veganmat till katter?, Artikel i dagens aftonbladet Alternativ

[merlin68]

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttny...icle13490856.ab

Låter ju sjukt galet! Tar han livet av sina djur, långsam plågsam död?

[kluringen]

Blodtransfusion och medicinering skall alltid göras. Tills individen är frisk. Det har inget med dödshjälp att göra. Vad föräldrar tycker och tror skall inte ha något med vården att göra.

Jag har för mig att barn som behöver blodtransfusion eller annan livsnödvändig vård kan omhändertas för tillfällig samhällsvård om föräldrarna sätter sig på tvären. Vuxna kan inte påtvingas vård som de inte vill ha. Medicinering som sker i hemmet är svårare.

Jag blir fortfarande illa berörd när jag tänker på fallet med den lille pojken. Det var mycket rabalder om det i media. Efter handpåläggning på en Maranata gudstjänst kastade föräldrarna pojken sprutor och mediciner. Egentligen borde även prästen ha åtalats för anstiftan till mord, men det var bara föräldrarna som behövde stå till svars som hävdade bestämt att det var Guds vilja att pojken dog. TV visade scener från en maranata gudstjänst. Det var hårresande masspsykos med handpåläggningar människor i hysterisk extas som talade i tungomål. Fattar fortfarande inte att pastorn gick fri. Religiös fanatism av värsta sorten.

Och visst finns fanatiska idioter bland veganer och djurrättsaktivister också. Men man kan vara vegan utan att vara djurrättsaktivist eller djurrättsaktivist utan att vara en fanatisk idiot.


Jag har själv haft en katt som mer eller mindre svalt ihjäl. Han var 17 år gammal när han började äta mindre och mindre. Jag smörade med alla delikatesser som han tyckte om. Röntgen, ultraljud, massor med blodprover men inget fel hittades. Han blev lite piggare efter några droppbehandlingar, men ingenting hjälpte, han blev bara sämre och sämre. Ville varken äta eller dricka. Till slut fick han somna in för gott i mitt knä hos veterinären. Usch, nu blev jag gråtmild av att skriva det här.

[batski]

Jag har själv haft en katt som mer eller mindre svalt ihjäl. Han var 17 år gammal när han började äta mindre och mindre. Jag smörade med alla delikatesser som han tyckte om. Röntgen, ultraljud, massor med blodprover men inget fel hittades. Han blev lite piggare efter några droppbehandlingar, men ingenting hjälpte, han blev bara sämre och sämre. Ville varken äta eller dricka. Till slut fick han somna in för gott i mitt knä hos veterinären. Usch, nu blev jag gråtmild av att skriva det här.

Beklagar

Det låter nästan som det som hände min bortgångna katt Daisy. Hon dog när hon var 9 i fettleversyndrom, en obotlig sjukdom. Förutom de symtomen du beskrev började hon även kräkas lite gallapölar. Detta var under sommaren och testresultaten dröjde. De kom inte förrän efter hennes död så jag visste tyvärr inte att hon inte gick att rädda. Hon var inlagd på sjukhuset i nån vecka. Sen en dag ringde de därifrån och sa att hon var döende och att jag får åka in om jag vill träffa henne en sista gång. Så jag åkte dit och när jag kom låg hon helt stilla utan några krafter kvar. Men när jag sa hennes namn lyfte hon på huvudet och tittade på mig. Jag kunde se att det var en stor ansträngning. Hon fick ligga i mitt knä under tiden veterinären pratade med mig om lite praktiska grejer. Jag bestämde mig för att ta hem henne och ringa hem en veterinär (fick numret av veterinären på kliniken) som skulle ge henne sprutan. Jag ville nämligen att hon skulle få dö hemma i sitt eget revir. Så jag ringde upp en kompis som hade bil och bad honom komma och hämta oss. När han ringde och sa att han nästan var framme la jag henne i transportburen. Då reste hon helt plötsligt på sig på rangliga ben, började gå tillbaka mot mig och föll ner död. Jag grät floder. Hon var så svag, jag tror faktiskt hon väntade på mig... Vi var väldigt nära - ja jag kan säga att hon var en av mina bästa vänner - och hennes död var ett av de två svåraste dödsfallen i mitt liv. Det andra var min mormors. Jag saknar dem båda fortfarande.

Shit vad långt detta blev! Ursäkta men jag blir fortfarande ganska känslosam när jag tänker på detta fast det hände för så många år sen. Jag önskar jag hade vetat att hon inte skulle överleva så hon hade kunnat spendera sina sista dagar hemma hos mig istället för att vara helt ensam i en främmande miljö

Men tillbaka till ämnet. Jag håller med dig, fanatism är aldrig bra vilken fråga det än gäller. Hängivenhet är beundransvärt, men när den blir irrationell och går över i fanatism blir den bara skadlig. Fruktansvärt med föräldrarna som lät sitt barn dö pga av religös fanatism!

Redigerat av batski: 20-08-2011, 15:11

[kluringen]

Jag har haft katt i hela mitt liv och har gått igenom proceduren i livets slutskede ett antal gånger. Det alltid lika svårt, men aldrig lika från gång till gång. Efteråt är man alltid lika osäker om tidpunken har varit den rätta, om man borde ha väntat lite till eller om man har väntat för länge.

Fruktansvärt med föräldrarna som lät sitt barn dö pga av religös fanatism!

Ja ofattbart fruktansvärt. Istället för att söka vård när pojken började bli dålig, gjordes nya handpåläggningar medans de övriga idioterna bad för pojkens själ. Hela bunten borde ha burats in.

Visst finns det tvångsvård för vuxna. Bla psykiskt sjuka, och narkomaner.

Så sant. Rätt eller fel varierar nog från fall till fall.