Bland mina tidigare grannar kan nämnas ett dagis. Jag bodde på tredje våningen och dagiset fanns i källaren, men det hjälpte inte. Före sju började skrikandet, och sedan var det bara att stiga upp för sovmorgon kunde man glömma. Trots att det var tre våningar ifrån lät det som våningen under, och värst var när de åkte omkring på några trehjulingar eller något, då ekade det på ett märkligt sätt genom hela huset. Jag sa upp lägenheten efter bara någon vecka, men fick ju bo där i tre månader som var uppsägningstiden. Ingen flyttade in efter mig, så vitt jag vet står det fortfarande tomt
På ett annat ställe där jag bodde var jag granne med en rätt skum familj som såg ut som missbrukare, men jag vet inte om det verkligen var så. Hur som helst kunde deras hund skälla timtal i streck, utan att de gjorde något för att få tyst på den. Jag sa ju aldrig något, på sant svenskt manér, men en annan av grannarna stod ute i trapphuset en gång och vrålade åt dem att tysta byrackan. Jag tror han var allas hjälte den natten, även om hunden inte tystnade.
De hade även en tonårsdotter, och hennes rum låg vägg i vägg med min lägenhet. Vid ett tillfälle hade hon stereon på, på hög volym, med en och samma Lady Gaga-låt på repeat i tre timmar. Då var jag nära att knacka på och klaga.
Fredag och dags för supandet...
16-09-2011, 15:57
