Hur tänker ni ?, Om ena partnern blir dement Alternativ

[mamamaggan]

Om ena partnern blir dement och måste bo på ett sjukhem , vad säger ni om att den andra lever " sitt " liv ?

Då menar jag att den friske naturligtvis är hos sin partner en eller flera gånger i veckan men med tiden skaffar en ny partner .

Vad säger ni ? Tycker ni att det är acceptabelt eller helt fel ? Ska man , om man vill ha en ny partner , skiljas och i så fall helt " glömma " sin f d partner ?

[mamamaggan]

Verkar som om de flesta menar att den friska partnern har " rätt " att leva ett eget liv vid sidan om utan att för den skull överge den sjuke .

Mina föräldrar råkade in i den här situationen och jag hade önskat att min pappa att han kunnat inse att den person han en gång gifte dig med inte fanns längre. Han hängde kvar i det förgångna och mådde så otroligt dåligt eftersom den personen inte fanns längre. Mamma var " levande död "

Han trodde på något sätt att mamma skulle " vakna till liv igen " , bli som förr , om han tillbringade i stort sett hela dagarna med henne. Det enda som hände var att mamma blev mer orolig och pappa alltmer förtvivlad.

När personalen , och även jag , pratade med honom om att mamma blev så orolig när han var hos henne och blev upprörd över att hon inte minns varken honom eller några delar av deras liv tillsammans , så vi ville att han inte skulle besöka henne så ofta , blev vi verkligen osams.

Jag hade trots allt sett att han hade haft någon form av eget liv , kanske med en ny vän/partner , men trots det inte " övergett " mamma . Han kunde inte ens unna sig att gå med i någon pensionärsförening eller sjunga i kör som han älskade för att det skulle ta tid från mamma.

Visst man kan se det som den ultimata kärlekshandlingen men ...........................

Redigerat av mamamaggan: 10-11-2011, 18:04

[merlin68]

Verkar som om de flesta menar att den friska partnern har " rätt " att leva ett eget liv vid sidan om utan att för den skull överge den sjuke .

Mina föräldrar råkade in i den här situationen och jag hade önskat att min pappa att han kunnat inse att den person han en gång gifte dig med inte fanns längre. Han hängde kvar i det förgångna och mådde så otroligt dåligt eftersom den personen inte fanns längre. Mamma var " levande död "

Han trodde på något sätt att mamma skulle " vakna till liv igen " , bli som förr , om han tillbringade i stort sett hela dagarna med henne. Det enda som hände var att mamma blev mer orolig och pappa alltmer förtvivlad.

När personalen , och även jag , pratade med honom om att mamma blev så orolig när han var hos henne och blev upprörd över att hon inte minns varken honom eller några delar av deras liv tillsammans , så vi ville att han inte skulle besöka henne så ofta , blev vi verkligen osams.

Jag hade trots allt sett att han hade haft någon form av eget liv , kanske med en ny vän/partner , men trots det inte " övergett " mamma . Han kunde inte ens unna sig att gå med i någon pensionärsförening eller sjunga i kör som han älskade för att det skulle ta tid från mamma.

Visst man kan se det som den ultimata kärlekshandlingen men ...........................

Ditt inlägg kändes djup inuti själen, det är inte ofta jag gråter men jag blev så djupt rörd över den otroliga kärlek din far måste ha känt till din mor. Sånt som hänt din far önska man ingen....