Hur skall man vara egentligen?, Och hur sjutton blev jag det jag blev? Alternativ

[Bettson]

Ibland uppfattar jag det som att omgivningen bara betraktar mig som en nyttovarelse. Bra att ha när man behöver. Min make känner på samma sätt.

Vänner eller bekanta behöver hjälp och de får hjälp, när vi behöver hjälp så har ingen tid.

Vänner och bekanta kommer med sina problem. Äktenskapsproblem, ekonomiska problem, sjukdom, problem med barn osv. Man stöttar uppmuntrar lyssnar, tipsar.

Då känner man sig uppskattad. Men när det ordnat till sig för dessa personer och de firar så finns vi inte med. Maken påstår att de känner sig generade och inte vill bli påminda om när livet inte var så bra. Kanske är det så.

Har man själv en riktigt dålig dag och skulle behöva en kopp kaffe och en pratstund så verkar det inte som om folk har kaffe hemma. Maken påstår att folk ser oss som en trygghet och absolut inte vill veta om vi har några problem, för då finns den tryggheten inte kvar. Vi är förmodligen sista utposten.

Vi firar femtio år om ett par år. Man undrar ibland om det kommer några på födelsedagen eller om man skall annonsera att man är bortrest för att slippa förödmjukelsen. Min fyrtioårsdag satt jag ensam hela dagen. Vill inte gärna göra om det igen.

Hur sjutton har det blivit så här och vad kan man göra åt det hela. Något fel måste man väl ha gjort.

Som tur är finns ni här ute och man kan slinka in på en pratstund när som helst om än inte så privat. Det känns skönt. Massor av trevliga människor som bryr sig. Suveränt.

En Bettson som inte alltid är så glad som hon låter

[CarinaA]

"Hjälpare"... Ja, det kan man nog kalla oss. Man bara ställer upp i ur och skur, det sitter i ryggmärgen på nåt vis. Jag skulle aldrig kunna stanna upp och tänka att jag inte vill hjälpa till. Inte omedelbart i alla fall, men kanske man skulle säga ifrån att jag minsann vill känna att nån finns där för mig också... Och jag är också sån som inte vill störa andra med mina bekymmer och tankar. Men det kan vara svårt för dem att uppfatta hur man mår om man inte säger nåt... Ibland kan allt bli för mycket, och då blir man lite deppig av att känna sig ensam, speciellt när man nyss hjälpt någon annan med sitt... Precis som att man inte räknas...

Men när ens vänner glömmer bort ens födelsedag, då är det dags att söka sig nya vänner! Det minsta man kan begära är väl att de kan höra av sig och gratulera på dagen. Personligen skulle jag talat om det för dem vid nästa samtal! Då har man gått från vän till bekant när de glömt bort ens födelsedag.

Jag har egen erfarenhet av vänner som jag haft dessa problem med, men även en syster som bara tar och tar...

Var hos en klok människa en gång, och hon sa "se hur männikor är, inte hur du vill att de ska vara". När jag känner mig lite deppig tänker jag på de orden, för på nåt vis är det ju dom som har problem, inte jag.

Kram på er alla, "hjälpare"!