Hur skall man vara egentligen?, Och hur sjutton blev jag det jag blev? Alternativ

[Bettson]

Ibland uppfattar jag det som att omgivningen bara betraktar mig som en nyttovarelse. Bra att ha när man behöver. Min make känner på samma sätt.

Vänner eller bekanta behöver hjälp och de får hjälp, när vi behöver hjälp så har ingen tid.

Vänner och bekanta kommer med sina problem. Äktenskapsproblem, ekonomiska problem, sjukdom, problem med barn osv. Man stöttar uppmuntrar lyssnar, tipsar.

Då känner man sig uppskattad. Men när det ordnat till sig för dessa personer och de firar så finns vi inte med. Maken påstår att de känner sig generade och inte vill bli påminda om när livet inte var så bra. Kanske är det så.

Har man själv en riktigt dålig dag och skulle behöva en kopp kaffe och en pratstund så verkar det inte som om folk har kaffe hemma. Maken påstår att folk ser oss som en trygghet och absolut inte vill veta om vi har några problem, för då finns den tryggheten inte kvar. Vi är förmodligen sista utposten.

Vi firar femtio år om ett par år. Man undrar ibland om det kommer några på födelsedagen eller om man skall annonsera att man är bortrest för att slippa förödmjukelsen. Min fyrtioårsdag satt jag ensam hela dagen. Vill inte gärna göra om det igen.

Hur sjutton har det blivit så här och vad kan man göra åt det hela. Något fel måste man väl ha gjort.

Som tur är finns ni här ute och man kan slinka in på en pratstund när som helst om än inte så privat. Det känns skönt. Massor av trevliga människor som bryr sig. Suveränt.

En Bettson som inte alltid är så glad som hon låter

[Betty]

En sån där "hjälpare" har jag också alltid varit, förr - inte nu längre.
Precis som ni andra beskriver så fanns jag alltid där och hjälpte, lyssnade, tröstade och allt vad det nu kunde röra sig om samtidigt som jag skulle vara duktig ensamstående trebarnsmor. Jag flängde mellan jobb, föräldramöten och "vänner i nöd" i ett sånt tempo så jag alldeles glömde bort mig själv och mina behov.
Så en dag orkade jag bara inte längre, men var var vännerna då? Ingen ville/orkade/hade tid att stanna upp och lyssna på mig. En av de s.k. vännerna sa t.o.m. i telefon " - Jaha, mår du inte bra? Men då hör jag av mig senare då, när du orkar lyssna." Kan tala om att hon är avförd från listan efter den kommentaren... Under de följande jobbiga veckorna fanns det bara två vänner som höll kontakten och brydde sig om mig och hur jag mådde, de övriga, ett tjugotal, var som bortblåsta. Jag lät dem förbli bortblåsta.
Man brukar ju säga att "i nöden prövas vännen" och så är det tyvärr.
Min nyblivne pojkvän (på den tiden), numera make, brukade fråga mig varför jag alltid ställde upp som soptunna åt dessa människor, då tyckte jag att det lät illa, men så här efteråt inser jag att det var just det jag var "en alltid öppen soptunna" där de kunde dumpa sitt elände och tröstade och styrkta gå vidare.
Nu har jag lärt mig att säga nej, jag ställer inte längre upp på envägskommunikationer. Vänskap är både ett givande och tagande.
Det har kostat mig de allra flesta av mina s.k. vänner och det är det värt. De var ju ändå inga riktiga vänner när det kom till kritan.
Kram på er alla som behöver en...