Hur skall man vara egentligen?, Och hur sjutton blev jag det jag blev? Alternativ

[Bettson]

Ibland uppfattar jag det som att omgivningen bara betraktar mig som en nyttovarelse. Bra att ha när man behöver. Min make känner på samma sätt.

Vänner eller bekanta behöver hjälp och de får hjälp, när vi behöver hjälp så har ingen tid.

Vänner och bekanta kommer med sina problem. Äktenskapsproblem, ekonomiska problem, sjukdom, problem med barn osv. Man stöttar uppmuntrar lyssnar, tipsar.

Då känner man sig uppskattad. Men när det ordnat till sig för dessa personer och de firar så finns vi inte med. Maken påstår att de känner sig generade och inte vill bli påminda om när livet inte var så bra. Kanske är det så.

Har man själv en riktigt dålig dag och skulle behöva en kopp kaffe och en pratstund så verkar det inte som om folk har kaffe hemma. Maken påstår att folk ser oss som en trygghet och absolut inte vill veta om vi har några problem, för då finns den tryggheten inte kvar. Vi är förmodligen sista utposten.

Vi firar femtio år om ett par år. Man undrar ibland om det kommer några på födelsedagen eller om man skall annonsera att man är bortrest för att slippa förödmjukelsen. Min fyrtioårsdag satt jag ensam hela dagen. Vill inte gärna göra om det igen.

Hur sjutton har det blivit så här och vad kan man göra åt det hela. Något fel måste man väl ha gjort.

Som tur är finns ni här ute och man kan slinka in på en pratstund när som helst om än inte så privat. Det känns skönt. Massor av trevliga människor som bryr sig. Suveränt.

En Bettson som inte alltid är så glad som hon låter

[Bettson]

Tack snälla ni!

Nu har jag lärt mig en massa nya ord som jag inte kunde förut. Återstår bara att lära sig att använda dom .
Ord som nej, paybacktime, kräva , ta plats, prata om sig själv, våga var en person osv.

Skall bli spännande att se om jag vågar använda dom . Jag förstår också varför jag tycket så illla om soptunnor. Är ju en själv men vill inte vara en sådan.

Det säga att man hittar fem bra vänner i livet. Paret med underklädesköpet till frun var två av dom , tyvärr är de inte i livet längre. Det innebär egentligen bara att jag har tre kvar att träffa. Undrar var de är bara, fast skatter skall man visst hitta på oväntade ställen sägs det.

Men visst känns det konstigt ibland. Jag bjuder alltid på kaffe och pratstund. De som kommer inom dörren när vi äter blir bjudna på mat.

För fjorton dagar sedan så hade jag ett akut behov av att prata med någon om något annat än jobb. Eftersom jag äntligen har skaffat bil så satte jag mig i bilen och hälsade på hos folk, sådana som oanmälda dräller in hos mig så fort de har problem. Jag satte radien till två mil. När jag knackade på dörren så möttes jag inte med kommentaren hej kommer du , vad trevligt, stig in.

Nej det var: Kommer du, vad vill du? Inte på ett enda ställe ( jag var hos fyra stycken) fick jag en kopp kaffe en gång, utan mera en besvärad tystnad underförstått när skall du gå?

Efter en sådan eftermiddag känner man sig som något katten släpat in.
Min fyrtioårsdag hade jag förträngt men se nu kommer trollet fram igen, speciellt sedan maken och jag i helgen började diskutera vår femtioårsdag. Vi fyller med en veckas mellanrum.

Det vi önskar är en stor fest i enkel lokal med enkel förtäring där gästerna står för underhållningen. Min skräck efter förförra helgens hälsapårunda är att ingen skall komma. Kanske är det då bättre att resa bort fast det känns som ett nederlag.

Fast varför skall jag egentligen anpassa mig efter andras ovilja till paybacktime.

Kanske skulle man bjuda in till den stora festen i alla fall. Om det inte kommer någon så skulle man kunna sätta in tackannons för uppvaktningen men säga i annonsen att jag saknade många av de jag trodde var mina vänner där( obs inget jag kommer att göra, men nu har jag börjat ilskna till lite och tanken känns ljuv).

Nehej,,, nu få man spotta upp sig lite. Äntligen fredag osv.

Kram på er alla

Bettson