|
Ibland uppfattar jag det som att omgivningen bara betraktar mig som en nyttovarelse. Bra att ha när man behöver. Min make känner på samma sätt.
Vänner eller bekanta behöver hjälp och de får hjälp, när vi behöver hjälp så har ingen tid.
Vänner och bekanta kommer med sina problem. Äktenskapsproblem, ekonomiska problem, sjukdom, problem med barn osv. Man stöttar uppmuntrar lyssnar, tipsar.
Då känner man sig uppskattad. Men när det ordnat till sig för dessa personer och de firar så finns vi inte med. Maken påstår att de känner sig generade och inte vill bli påminda om när livet inte var så bra. Kanske är det så.
Har man själv en riktigt dålig dag och skulle behöva en kopp kaffe och en pratstund så verkar det inte som om folk har kaffe hemma. Maken påstår att folk ser oss som en trygghet och absolut inte vill veta om vi har några problem, för då finns den tryggheten inte kvar. Vi är förmodligen sista utposten.
Vi firar femtio år om ett par år. Man undrar ibland om det kommer några på födelsedagen eller om man skall annonsera att man är bortrest för att slippa förödmjukelsen. Min fyrtioårsdag satt jag ensam hela dagen. Vill inte gärna göra om det igen.
Hur sjutton har det blivit så här och vad kan man göra åt det hela. Något fel måste man väl ha gjort.
Som tur är finns ni här ute och man kan slinka in på en pratstund när som helst om än inte så privat. Det känns skönt. Massor av trevliga människor som bryr sig. Suveränt.
En Bettson som inte alltid är så glad som hon låter
|
Hur skall man vara egentligen?, Och hur sjutton blev jag det jag blev?
28-10-2004, 20:19
