På pricken Elisabeth.
Jag har vänner som byggde för stort hus i början av nittiotalet, sedan blev de arbetslösa båda två och fick sälja huset till underpris och har fortfarande lån kvar att betala för nåt de inte äger.

Alla behöver inte köpa det dyraste och största, har man inte råd med det får man köpa nåt man HAR råd med. Och en del yngre människor lever som om alla dagar vore den sista, de sparar ingenting till varken pension, boende eller konsumtion, allt köps på avbetalning. Och med yngre människor menar jag inte tonåringar, utan 25-30-åringar. Det är precis som om de inte anser sig vara vuxna ännu, eller nåt?