Livet, Varför ska det vara så jobbigt ibland Alternativ

[Inga från Närke]

Hej
Varför ska allt hända på en gång.
Har tidigare skrivit lite om att jag varit inlagd på lasarettet för kraftig näsblödning.
Första resan 24 sept. var kvar en vecka sjukskriven 1 V helt och 1 V ½.
När jag skulle börja jobba heltid igen var det dags för resa nr 2 och samma visa igen.
Under den tiden fick min far (86 år) åka in till lungkliniken, problem med sin andning och låg där några dagar. Kändes jobbigt att jag inte kunde stötta min mor. Även min dotters svärfar åkte in samma vecka och har en tumör (godartad) på hypofysen är nu i Uppsala åkte igår för operation.
Den 28 okt. var det dags igen för 3:dje resan för min egen del.
De kan inte bränna för det blöder så mycket så de kan inte se upp i näsan varifrån det kommer eftersom instrumenten blir igenbeckade av blod.
Resa nummer 1 och nummer 3 förlorade jag mycket blod och fick lite extra 2 påsar varje gång. Man är ju tacksam idag att det finns blodbank och som passade mig.
Kom hem den 4 nov. sjukskriven till 21 nov. och hoppas att det ska gå bra. Att jag slipper nysa eller stäcka mig på morgonen som man gör när man vaknar för det räcker för att jag ska börja blöda.
På fredagen blev min sambo dålig, jag ringde vårdcentral men de tog inte emot oss förän i måndags. Under helgen ville jag åka akut med honom till lasarettet men han är SÅ envis fast han hade svårt med andningen tycket han skulle kvävas. Vi besökte läkaren här och det togs EKG blev akut in till USÖ som det heter. Hjärtflimmer och han blev omedelbart inlagd med vatten i lungorna och ett dåligt EKG, men kanske kommer hem på fredag. Det beror på om de hittar mera fel imorgon när de ska göra en hjärtröntgen och kolla kranskärlen så de inte är skadade för då kommer han inte hem.
Hjärtat har växt och några klaffar har inte hängt med så nu MÅSTE han ta det lugnt minst 6 månader framåt och äta mycket medecin och ständig kontroll på blodtryck och EKG.
Jag vet inte hur det kommer att gå, min sambo är arbetsnarkoman, få honom att vara lugn är ett helt arbete, men jag hoppas att han själv förstår allvaret. Han kommer heller inte att kunna forsätta med det arbete han har som är både stressande och tungt så om han blir bra så blir det skrivbordsarbete för honom till pensionen. Han är bara 53 år.
Förlåt att jag lättar mitt hjärta till er men det har varit mycket jobbigt, vi sitter i ett ekorrhjul. Jag får inte stressa så blodtrycket åker upp, en ljusning är att jag äter medecin just nu för högt blodtryck så det kan ju hjälpa lite men minus blev att jag försökte sluta röka och klarade ca 2 veckor men är nu tillbaka igen. Måste försöka igen från imorgon. Sambon måste ju sluta också så det är bara att bita ihop. Sedan ligger ju han och oroar sig för mig som går här hemma ensam att jag inte ska få återfall men som tur är har jag ju vanan inne och det är bara att ringa 112.
Fönsterputning och trädgårdarbete har jag lejt bort till en idrottsförening som behöver en liten slant i sin kassa så det slipper jag oroa mig för. Men i vinter måste jag fixa någon som skottar snö men vi får hoppas att det dröjer ett tag.
Detta blev långt men det är inte ofta jag skriver.
Hälsningar Inga

[amaira]

Ja, här kommer ett lass kramar och lite tröst till .
Tänker på dig! På er.

Du behöver stressa ner och tänka på dig själv - och så händer allt på en gång, sånt som inte kan få en enda människa att "stressa ner" utan tvärtom. Livet är verkligen svårt ibland!!! *cyber-kramar om*

Hur ska du orka?

Ja, hur orkar man? Mitt (svårföljda) råd är, att ta en dag i taget.
Försöker man bära hela framtiden på sina axlar på en gång, blir bördan så tung så man lätt känner att man stupar.

Delar man upp det i dagar, timmar, kanske sekunder emellanåt, så går det. Kanske är det därför som människor klarar mycket mer än de tror?
För att det ändå inte går att leva mer än en sekund och minut i taget...

Om man är van att leva med kontroll över tillvaron, blir det här extra svårt, när livet tvingar en att släppa kontrollen. Det är ofta mycket skrämmande, och så läggs rädslan ovanpå den andra bördan av sorg och hjälplöshet.


Du får många kloka, tröstande och varma ord här, ändå tror jag att det som kanske kan vara dig till mest hjälp, är att fortsätta skriva här!!!

Känn för guds skull bara inte att du "gnäller" eller "klagar" för mycket, fortsätt skriv! Igen, och igen och igen!!! Ut med det bara!!! Det är livsviktigt!

Jag lyssnar, med värme.

Kram/amaira.