Visst är det dags att sluta tjata om gubbsjuka, det har varit dags för det länge. Jag har nånstans 600 skivor, LP och CD. Där finns för att ta en del Lynn Andersson, Harry Belafonte, Judy Collins, Ray Conniff, John Denver, Dubliners, Donna Fargo, Crystal Gayle, Merle Haggard, Emmylou Harris, Gordon Lightfoot, Loretta Lynn, Barbara mandrell, Mireille Mathieu(35st), Nana Mouskouri(21), Anne Murray(23), Olivia Newton-John, Dolly Parton(23), Charlie Rich, Arja Saijonmaa, Pete Seeger, Paul Simon, Small Town Singers, Steeleye Span, Roger Whittaker mm. Samtliga inköpta för att jag gillade något i musiken, sången eller liknande. En del är snygga, andra mindre snygga, men det har kvittat. Varför skulle jag då plötsligt bli "fanatiskt" intresserad av AKB48 och dessa talangfulla tjejer enbart för att de är unga och visar benen? Frågan söker svar men jag lär inte få något vettigt svar på detta forum där det häckar en del människor som är "fanatiskt" misstänksamma mot äldre herrar och hittar på och ljuger utan att blinka. Det är absurt. Visst har entusiasmen slagit över ibland när jag upptäckt vilken musik- och dansskatt som döljts bakom den musikaliska järnridån mellan Europa och Asien men det är fortfarande musiken som är viktigast.
--------------------
Mera Japan-pop åt svenska folket AKB48と日本を発見するには、長い時間に起こった最高のことです
Straight for ever. Cogito, ergo sum.
|