Alla blir ju inte sura, men det finns nog mer av den sura sorten i vår by, verkar det som, eller om de finns endast på denna sidan av byn.
När ett hövligt nej inte räcker, går jag min väg och oftast var dessa mina egna motionspass, så jag ville inte stanna upp.
Den äldre mannen som jag mötte ofta med sin yorkie berättade att där han bodde, kunde han inte låta sin hund springa fritt på tomten. barnen från gatan tog sig in till honom för att leka med hunden.
Mötte honom en dag när han sade att nu har man fått ryckte av sig att vara gatans surgubbe......
Han hade börjat tröttna på att ungarna kom innanför tomten och har sagt ifrån sig ........Han var rätt så lågmält och trevlig person, det lilla jag träffade honom, en änkeman och hunden hade varit deras allt under tiden de levde tillsammans.
Nog kan jag förstå honom att hunden hade blivit en god vän och även ett minne av frun.......
Redigerat av Ugglemormor: 11-09-2012, 10:11