CITAT (Gita @ 11-10-2012, 09:28)
Det är just sådana här artiklar som gör mig tveksam eftersom bara ena parten kommer till tals och därmed oemotsagd i stort sett kan säga vad som helst. FK och sjukvården har ju ingen möjlighet att kommentera eller förklara grunden till olika beslut p.ga. att de är bundna av sekretess och därmed får jag ju som läsare en fullständigt ofullständig bild. Och har man inte hela bilden så kan man ju omöjligen ta ställning eller tycka något överhuvudtaget.
Gita
Saken är den att du inte skulle tro på om jag berättade vad jag råkat ut för. Att lämna ut mina handlingar till främmande människor är helt uteslutet, och vem vet, du skulle kanske tro att jag förfalskat dem ändå?
Men i alla fall.
Jag berättar. Tro att jag far med osanning om du vill.
Jag har varit utförsäkrad i ett år. Helt i onödan, för i undantagsreglerna finns att om man har godkänd arbetsskada (vilket jag har) kan man vara sjukskriven utan tidsbegränsning. Jag fick inte ens chansen att ta ställning till om jag ville söka enligt undantagsreglerna, då ingen informerade mig.
Jag förlorade min livränta och därmed hittills 100.000 kr netto. (efter skatt, utan jobbskatteavdrag) Summan tickar på varje månad.
Dessutom fick jag reda på 5 månader innan utförsäkring, efter att jag själv kontaktat min handläggare för att jag tyckte att det var konstigt att jag inte fick info om vad som skulle ske med mig, att om jag haft mer än 6 månader kvar kunde jag ha arbetstränat under rehabiliteringspeng istället för att bli utförsäkrad.
Man måste vara jävligt frisk för att kunna vara sjuk. Allt måste man själv hålla reda på. 90% av min energi då gick till att orka med värken.
Under utförsäkringen gick tre månader på att utreda hur min arbetsförmåga var. Jag träffade arbetstreapeut 3 gånger och arbetspsykolog en gång. Det tog tre månader. I arbetsterapeutens utlåtande står det klart och tydligt att jag ej har arbetsförmåga.
Trots det skulle jag arbetsträna, jag ville detta också, för om det är något jag alltid velat så är det att komma tillbaka till arbete. Det tog 5 månader(!) att hitta mig ett ställe att arbetsträna på. Alla mina egna förslag negligerades. Det komiska är att det stället som jag sedan arbetstränade på var på samma ställe som jag föreslog flera gånger från början. Under dessa fem månader hade jag kontakt med min handledare en gång i veckan.
Efter tre månader var det mina handledare som avbröt arbetsträningen. Jag hade gärna fortsatt, men de såg vad det gjorde med mig. Det var inte långt kvar till att min kropp brakade under värken. Min vilja är starkare än min sjukdomsinsikt. Snarare, min vilja
var starkare än min sjukdomsinsikt.
Numera är jag ju faktiskt närmast frisk, så fort jag byggt upp mina stackars muskler som förtvinat under 10 års tid.
Målet är att klara 7 chins före midsommar. Tyvärr får jag ännu inte börja styrketräna då det kan bli missvisande i studien som jag ingår i. Så jag får nöja mig med att löpträna och att göra sjukgymnastens övningar. Men nu pratar jag om sådant som inte hör hit.
Nu vill FK at jag ska vara fortsatt sjukskriven min sjukperiod ut. Jag söker trots detta jobb för fulla muggar.
Jag har rätt till livränta. (Detta har jag själv tagit reda på. Ingen har informerat mig. Jag har inte träffat min handledare på hela tiden sen jag blev återförsäkrad. Det är flera månader sedan.) Men om jag ansöker det och får det beviljat under denna sjukskrivningsperiod så har jag därmed fått min SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) nollad. Detta innebär att jag, när jag blir friskförklarad, inte har rätt till sjukpenning under tiden jag eventuellt är arbetslös. Inte heller under de 6 första månaderna jag jobbar.
Att då ha det i bagaget som jag har, en liten olycka som gjorde mig värkbruten i 10 år, så vill jag verkligen inte ha den otryggheten. Jag planerar att jobba till pension, men jag kan lika gärna råka ut för en olycka en vecka efter att jag fått jobb.
Ändå har jag kommit lindrigt undan.
Är det någon som tycker att det här är ok?
Redigerat av Anma: 11-10-2012, 09:02
Bli en snyfthistoria., Är det värt det?
09-10-2012, 21:38
