" Medelsvensson ", litar alldeles för mycket på " överheten " ? Alternativ

[mamamaggan]

Funderar kring detta , är " medelsvensson " alldeles för flat när en " överhet " , låt säga en myndighet , eller någon som beter sig som en " överhet " fattat ett beslut som verkar i det närmaste orimligt ?

Har själv råkat ut för något under den senaste veckan som gjort mig något ororlig , inte mest för egen del men för " medelsvensson " som jag då uppfattar är alldeles för flat för att säga ifrån.

Har väntat i sex månader på en remiss till Akademiska Sjukhuset i Uppsala angående en utredning . Den ska förhoppningsvis resultera i att man hittar en för mig livsviktig medicin som min kropp kan tolerera .

Tyvärr är jag allergisk mot de varianter som man provat hittills och mot en hel del andra mediciner men där man tidigare hittat alternativ som jag tolererar och inte får t ex svår andnöd , klåda , dålig mage ,högt blodtryck mm mm av.

I torsdags kom så äntligen kallelsen och jag blev så glad. Nu skulle jag slippa vara orolig för vad min kropp utsätts för när jag inte tar medicin.

Men , på kallelsen står inte det jag har förväntat mig. Jag ska inte läggas in för att man ska testa fram någon medicin som min kropp tolererar utan jag ska ingå i en grupp dagpatienter som ska undervisas om vad vår sjukdom innebär och vad man kan göra i vardagen för att minska dess effekter på kroppen.

Är väl bra i och för sig men inte vad jag behöver allra mest just nu och heller inte vad jag blivit lovad av den som skrev remissen.

Kontaktar Akademiska , trevlig sjuksköterska konfirmerar vad som står på kallelsen , kontaktar förbundet för min sjukdom ( är medlem och har hittills fått bra hjälp ) , kontaktar Patientnämnden , söker den som skrivit remissen.

Alla ger mig råd och stöd men den som skrivit remissen är på semester hela denna veckan , jag ska läggas in på måndag , och den som upprätthåller hans tjänst under tiden vill inte ta i ärendet.

Ber den personen att i så fall leta reda på den läkare som jag hade kontakt med senast angående min sjukdom . Svaret blir " vet inte om hon är här , ska se om det går att få tag i henne " .

Nåja , det hela slutar med att någon som varit inblandad kring min sjukdom där man skrivit remissen , utan att presentera sig , ringer till Akademiska och muntligen " ändrar " till utredning och inte undervisning.

Nu får jag avvakta tills man kan hitta tid och plats för mig , ska inte behöva vänta så länge försäkrar mig den trevliga läkaren i Uppsala som ger mig beskedet.


Personer som fått veta det här säger men varför åkte du inte bara dit ? Läkaren , " överheten " , vet ju vad du behöver så det är bara att finna sig i det .

Varför hålla på att krångla på det där sättet , det skulle jag aldrig gjort . Hur orkar du hålla på och krångla ? Man får finna sig i sådant här , man ska inte hålla på att sätta sig upp mot " överheten " , det kan slå tillbaka.

Nu tog jag ett exempel men vad är eran uppfattning , är vi för flata och vill inte " bråka " ? Är jag en " bråkstake " när jag inte finner mig i att som i det här fallet inte få det jag blivit lovad ?

Samma sak med tråden där jag skriver om att jag fått brev från " indrivningsföretag " där de kräver mig på betalning för böcker som jag aldrig fått och heller aldrig ingått något avtal om bokleveranser med företaget som lämnat ärendet vidare efter FEM ÅR ?

Har jag helt fel ? Är " medelsvensson " mer bråkig än vad jag upplever det som ? Är jag alldeles för bråkig när jag inte finner mig i saker som " skadar " mig , mina närstående eller nära vänner ?

Klart jag inte är en " bråkstake " utan jag har " skinn på näsan " , skulle aldrig falla mig in att tolerera epitet bråkstake , vill bara ha det som jag blivit lovad eller inte betala något som jag aldrig beställt osv osv.

Jag förstår inte de som bara finner sig att bli illa behandlade för att de inte vill bli uppfattade som " bråkstakar " .

Kan någon förklara för mig varför , som jag ser det , " medelsvensson " är så "konfikträdda " eller vad man ska kalla det ?

Redigerat av mamamaggan: 17-10-2012, 06:13

[gnon49]

Absolut inte fel att stå på sig och fråga o ifrågasätta. En dialog med läkaren är aldrig fel. Men med läkaren vill man ju ha en bra relation så man bör kanske inte bli oförskämd eller alltför påstridig. Det slår nog tillbaka. Men man måste ju fråga för att få svar, och svara på frågor för att läkaren skall få ett hum om vad som felas. Men varje möte mellan läkare o patient är ju unikt. Tror nog den yngre generationen har ett mer avslappnad inställning till läkare än vad äldre generationer hade.

[pejori]

Absolut inte fel att stå på sig och fråga o ifrågasätta. En dialog med läkaren är aldrig fel. Men med läkaren vill man ju ha en bra relation så man bör kanske inte bli oförskämd eller alltför påstridig. Det slår nog tillbaka. Men man måste ju fråga för att få svar, och svara på frågor för att läkaren skall få ett hum om vad som felas. Men varje möte mellan läkare o patient är ju unikt. Tror nog den yngre generationen har ett mer avslappnad inställning till läkare än vad äldre generationer hade.

Har fetmarkerat en del i din text som jag anser du har fel i.
Hade en helt underbar läkare som gick i pension.
Fick ett riktigt "svin" som ersättare som var både okänslig, elak och hånfull och behandlade mig som skit.
(Han gick på min arbetsgivares linje)

Jag slogs bra och vägrade träffa honom.
Fick också hjälp, (och intyg) av en bra ortoped på SU SS.
Efter ett års bråk, gav han mig rätt med motivationen "varför ska jag misstro din arbetsgivare?"
Jag tittade på honom och sa "varför ska du misstro mig, som är din patient?"
Han Flyttade senare till "karo" i Stockholm.