Språkfel! Alternativ

[birgitek]

Jag blir så störd på att så många människor inte kan använda de, dom och dem rätt. Tex. ser man ofta "var är dem nu?" eller "jag tycker att dem har fel" Talspråkets "dom" kan betyda både dem och de, men många skriver genomgående dem.
Tycker att språket har blivit vår tids klass- och bildningsmarkör.
Är jag snobbig och dum?
Birgit Ek

[amaira]

Något annat som lätt blir när man skriver på ett forum - alla ikoner till trots - är att det blir läsaren själv som tolkar "röst" och "tonläge", och därmed också andemening.

Nu tänker jag på Beriths mening

Lite trotsig 14-åring över det hela! "Jag kan men jag vill inte!"

Blev snopen när jag läste, eftersom jag inte upplevde någon som helst "trots" inom mig, utan snarare en självklarhet.

Är det inte? Så säg?
Är det inte, med lugn självklarhet, mitt eget val VAD jag vill lägga ner min energi på? Utan att det är något mer med det?

Jag kanske har andra saker i mitt liv, som jag finner mer värde och nöje att lägga ner min tid på. Är det inte varje människas rätt att själv välja?

Gör man inte det, blir man snart utbränd. Och att det är sant att man alltid har rumpan bak, hur man än vänder sig, det behöver man väl inget "trots" för att förstå?

Med det menar jag inte, att jag inte kan "bli" en trotsig fjortonåring ibland. Jag går ner till ungefär fyra år mellan varven, rent känlsomässigt , ibland händer det att jag blir två...

Jag tror inte att jag blir mindre än så, inte som jag själv kan bedöma .


Det är väl självklart (!) att man kan begära mer av t.ex. en journalist, än av någon som inte alls är intresserad av att lära sig svensk grammatik, skrivregler och språkriktigheter.

Liksom inte alla vill, orkar och hinner - eller har andra orsaker till att inte ta hand om sina äpplen (vilket också kan reta andra, har jag hört) tar jag för givet att en del människor helt enkelt har annat för sig, än att sätta sig ner och börja plugga och studera svenska.

För mig känns det självklart, att ÄNDÅ "få" prata på ett forum, ÄVEN OM "problemet" inte bottnar i dyslexi.
Rätten att prioritera sin tid, tycker jag gäller ALLA, även om andras prioriteringar inte är så som jag själv skulle välja.


Här pratar vi kanske om lite olika saker? Jag kanske har läst slarvigt, och tolkat in vad jag själv egentligen tänker?
Det är möjligt. Man brukar ju "tala om för andra, vad man behöver höra själv".

Men det finns nog inslag i det här inlägget av två tolkningar.
Den ena gäller hur folk som arbetar med språket på olika vis, använder det slarvigt. Och då kan jag bara hålla med, det gillar inte jag heller.

Sedan tolkar jag in funderingar om "vanligt folks" språkbruk, både här på forumet och i vår omedelbara omgivning. Och det är det senare som jag svarar på. Möjligtvis är det inte ens någon som har sagt något annat... *rodnar en smula*



Vad gäller frågan om när och hur man använder de, dem, och dom, så ... verkar det fortfarande finnas stora oklarheter om det här , och ingen har nappat på mitt förslag att förklara .

Så då gör jag det själv. Nu har jag lust . *odräglig röst, men glimt i ögat*


Hrm, det är ingen lätt sak... *tänker djupt*


Först och främst, det enklaste, är ju att skilja "dom" från "de" och "dem".

"Dom" är talspråk, och används både för "de" och "dem" när man pratar. Det är inget svårt. Pluralform alltså, som betecknar flera.

Sedan kan man även använda "dom" även i skriftspråk om man vill, beroende på sammanhanget som man skriver i. Det är inte helt vattensäkra skott emellan!


Men att skilja "de" och "dem" åt, ja då kommer det svåra.


"Jag tycker om dem"
men
"de tycker om mig".

Inte "dem tycker om mig". Inte heller "jag tycker om de".

"Dem" är alltså en objektsform av "de".

För att förstå det, behöver man kunna subjekt och objekt (rudimentär gramatik, men som infödd brukar man kunna det, utan att behöva veta vad det heter).

Subjekt, ja enkelt uttryckt, kan man kanske säga "första person", t.ex.
Jag går, han går, pojken går, barnen går, gruppen går, familjen går.

Jag, han, pojken, barnen, gruppen och familjen, är subjekt i meningarna.


Jag går till flickan, pojken går till mamman, gruppen går mot hästarna, familjen går ifrån kusinerna.

Flickan, mamman, hästarna, kusinerna, är objekt i meningarna. hästarna och kusinerna skrivs "dem", om man redan vet av sammanhanget vilka det gäller, alltså. T.ex:

Jag tycker inte om kusinerna, så jag går ifrån dem.
Men DE tycker inte heller om MIG. (i denna mening har "de" blivit meningens subjekt)

Enkelt? Eller hur? Lätt som en plätt!

För att förnekla det lite till, skriver jag av ur min bok "Hur ska det heta? - tidens lilla språkriktighetslexikon" :

De, dem, dom

I skriftspråk använder man helst de, dem, även om man alltid säger dom. När man vill efterlikna talspråk, till exempel i dialog, bör man tänka sig för innan man överger det lättskrivna och behagliga de till förmån för det klumpigare dom.

Numera accepterar Språknämnden m.fl. formen de som där tidigare dem som ansågs vara den enda rätta objektsformen, alltså t.ex. tro inte på de som smickrar dig. Motivet för detta accepterande är att de som uppfattas som en fast enhet.

Den som ändå vill hålla fast vid den gamla regeln att det bör heta dem som när dem är objekt eller står efter preposition får ibland ta ut lite satsdelar.

Se på följande två meningar:
De gamla bestämmelserna var mycket strängare än de som riksdagen nu har antagit. Riksdagen har tagit fram nya förslag avsedda att ersätta dem som avstyrktes av utskottet.

Är meningarna riktiga (enligt den gamla regeln)?
I den första följer de efter än och bör alltså heta så i analogí med större än jag osv.

Många skulel skriva dem under åberopande av att detär fråga om dem som riksdagen antagit och objektsformen alltså ska användas.
Men objektet till antagit är faktiskt som.
I andra fallet är dem objekt till ersätta och som är objekt i en passiv form.
Båda dessa meningar är alltså korrekta.

Lätt som en plätt, eller hur !

/amaira.