Eller så är det makens kroppshållning eller något sådant i nuet som han reagerar på. Men visst har de minnen, jag har ju bara haft hittekatter med okänt/vilt/knepigt förflutet och de har ofta något som de är obegripligt rädda för. Värst var min svarta honkatt som jag fick avliva för att hon blev galen och bet mig, hon var alltid konstig. Ljudet av nyckelknippan, prasslet av plastpåse eller lukten av handkräm gjorde henne helt onåbar. Från lugn, glad och klappvänlig till rädd och misstänksam på en sekund. Man kan ju bara fantisera om vad hon hade råkat ut för

Min röde hankatt är väldigt tam egentligen och jag brukar lyfta upp honom, han är helt avslappnad i famnen. Ibland kan det gå bra också när någon annan är med, men ofta när jag håller honom och någon kommer emot oss tappar han fattningen alldeles, får riktig panik och sprattlar och kämpar för livet, t.o.m. om det är min mamma som han känner väl och litar på, när hon kommer långsamt, pratar lugnande och har godis till honom. Jag brukar hålla fast honom, i nackskinnet i värsta fall, och prata lugnande. Han brukar få tillbaka besinningen lika fort som han tappat den, ta emot godiset och spinna. Knepig katt.