I huvudet på en katt Alternativ

[Monarda]

Genom årens lopp har jag haft fem katter och Måns är min sjätte. Man kan lugnt säga att alla har haft olika personligheter och egenheter med, för den delen. Med sin bakgrund som katthemskatt är det ju omöjligt att veta vad han har med sig i bagaget av traumatiska upplevelser. Jag vill ju gärna tro att han tänker "Åh, så skönt att slippa katthemmet och så bra jag har fått det". Men så funkar det ju inte, han lever i nuet och tänker väl inte överhuvudtaget, eller?
Har dock konstaterat att han i vissa fall gör skillnad på maken och mig. Måns har kattlucka och kommer och går som han vill men när vi finns i närheten så markerar han för oss att han vill gå ut och då öppnar vi för honom. När han då står vid dörren och maken öppnar så springer Måns in i huset igen och gömmer sig. Men när jag öppnar då går han ut direkt. Annars har han inget emot maken som får busa och leka obehindrat. Visst är det märkligt? Det måste ju ligga någon upplevelse bakom det här beteendet som sitter kvar i hans minne.

Skulle vara kul att höra om ni har några knepiga kissar.

Här ser det ju onekligen ut som han ligger och grunnar på något.

 DSC_0879.jpg ( 815.78k ) Antal nedladdningar: 38

[Myosotis]

Eller så är det makens kroppshållning eller något sådant i nuet som han reagerar på. Men visst har de minnen, jag har ju bara haft hittekatter med okänt/vilt/knepigt förflutet och de har ofta något som de är obegripligt rädda för. Värst var min svarta honkatt som jag fick avliva för att hon blev galen och bet mig, hon var alltid konstig. Ljudet av nyckelknippan, prasslet av plastpåse eller lukten av handkräm gjorde henne helt onåbar. Från lugn, glad och klappvänlig till rädd och misstänksam på en sekund. Man kan ju bara fantisera om vad hon hade råkat ut för

Min röde hankatt är väldigt tam egentligen och jag brukar lyfta upp honom, han är helt avslappnad i famnen. Ibland kan det gå bra också när någon annan är med, men ofta när jag håller honom och någon kommer emot oss tappar han fattningen alldeles, får riktig panik och sprattlar och kämpar för livet, t.o.m. om det är min mamma som han känner väl och litar på, när hon kommer långsamt, pratar lugnande och har godis till honom. Jag brukar hålla fast honom, i nackskinnet i värsta fall, och prata lugnande. Han brukar få tillbaka besinningen lika fort som han tappat den, ta emot godiset och spinna. Knepig katt.