I huvudet på en katt Alternativ

[Monarda]

Genom årens lopp har jag haft fem katter och Måns är min sjätte. Man kan lugnt säga att alla har haft olika personligheter och egenheter med, för den delen. Med sin bakgrund som katthemskatt är det ju omöjligt att veta vad han har med sig i bagaget av traumatiska upplevelser. Jag vill ju gärna tro att han tänker "Åh, så skönt att slippa katthemmet och så bra jag har fått det". Men så funkar det ju inte, han lever i nuet och tänker väl inte överhuvudtaget, eller?
Har dock konstaterat att han i vissa fall gör skillnad på maken och mig. Måns har kattlucka och kommer och går som han vill men när vi finns i närheten så markerar han för oss att han vill gå ut och då öppnar vi för honom. När han då står vid dörren och maken öppnar så springer Måns in i huset igen och gömmer sig. Men när jag öppnar då går han ut direkt. Annars har han inget emot maken som får busa och leka obehindrat. Visst är det märkligt? Det måste ju ligga någon upplevelse bakom det här beteendet som sitter kvar i hans minne.

Skulle vara kul att höra om ni har några knepiga kissar.

Här ser det ju onekligen ut som han ligger och grunnar på något.

 DSC_0879.jpg ( 815.78k ) Antal nedladdningar: 38

[Cacki]

Vi har 3 katter som verkligen är 3 olika personligheter, var och en med sina egna knepiga egenheter.
Den äldsta är den smidigaste av dem och är det fortfarande trots sina 15 år. När hon var i "sina bästa år" satt hon också ofta högst upp på dörrarna precis som Malcolms katt, med den skillnaden att hon tog sej dit för egen maskin. Första gången hon lyckades ta sej dit höll hon på att skrämma ihjäl sin husse. Det hände en natt när han smög upp på toa utan att tända någon lampa och och när han passerade dörren hon satt på tog hon ett skutt ner på hans axel. Gissa om han höll på att kissa på sej!

Ett annat favoritställe när vi bodde i lägenhet var uppe på ett badrumsskåp över tvättstället. Där lyckades hon nästan skrämma livet ur min svärmor en gång. Svärmor är dels lite rädd för katter och just den här katten tycker inte om att "främmande människor" kommer för nära, och då rakt inte om de dessutom tittar henne i ögonen. Svärmor hade gått in på toa för att borsta tänderna och märkte inte att katten satt däruppe på ljusrampen och när hon böjde sej fram över tvättstället fick hon plötsligt ett fräsande kattplyte rakt i ansiktet.

Den näst äldsta är en väldigt "pratig dam" som jamar mest hela tiden. Hon har kommit på att det är en väldigt bra ackustik nere i källaren. Hon brukar ofta sitta därnere och avgrundsvråla, ju högre desto bättre. Allra roligast är det när matte är med och stämmer in i "skönsången". (Då tycker husse att vi är barnsliga... )

Tredje katten som är den enda som vill gå ut och när vi öppnar för att släppa in henne brukar hon rusa in som skjuten ur en kanon. Oftast är hon vrålhungrig men hon har fått för sej att jag måste följa med henne till matskålen och säga varsågod innan hon börjar äta. Gör jag inte det kan hon sitta hur länge som helst och bara titta uppfodrande på mej och hon lyckas alltid få mej att falla för sina bedjande ögon, hur trött jag än är på hennes idiotfasoner. Undrar om hon ser mej som någon sorts matriark, annars fattar jag inte varför i hela friden hon håller på så...

Redigerat av Cacki: 23-02-2013, 12:32