Barnskötare sen 30 år, största delen på fritidshem men 12 år var jag dagbarnvårdare när barnen var små. Kommer att bli tillfälligt sjukpensionerad efter en cykelolycka med whiplash och skallskada som följd. Efter olyckan hade jag turen att få en "trädgårdsknäpp" från en dag till en annan. Utan den hade jag nog blivit riktigt knäpp men det intresset har räddat mig från att deppa ihop. Klarar inte att vara ute "i vimlet" längre stunder för min hjärna har inget "filter", utan alla intryck och ljud och ljus går rakt in och jag blir snabbt så fruktansvärt trött. Syrebrist i hjärnan kallar jag det för, braincrash är ett annat namn. Sen blir det inte bättre av att jag är förvirrad och glömsk och det hoppar grodor ur munnen på mig, så jag känner mig inte så social längre. Därför är jag ute och "luktar på blommorna" hela dagen som tjuren Ferdinand. Trädgårdsarbete är den bästa terapin för mig. Kroppen får röra på sig så jag får mindre värk och förhoppningsvis lite muskler. Kreativiteten som alltid varit min drivkraft arbetas sakta upp igen, den försvann till stor del efter olyckan och jag kände mig "lätt lobotomerad". Sen mår man ju så himla gott att vara ute och jag har äntligen fått ro att njuta av dom små sakerna i livet.
Sen kommer det roliga
jag kommer inte att kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb när jag blir bättre. Men nu får jag chansen att börja om och det ska bli kul! Jag är en sån som halkade in på ett bananskal i mitt yrke och egentligen aldrig vetat vad jag ska bli när jag blir stor... så nu har jag fått en ny chans, för tillbaka i arbetslivet ska jag!
torvan
Jo, jag är så himla tacksam att bo i Sverige och att jag och ni alla betalar skatt! Annars hade jag inte haft råd att ha en trädgård att vara i...
Vad gör ni när ni inte är här?, -om man får lov att vara nyfiken!
12-12-2004, 21:58
)
