Att vara den som lyckats..., En liten brandfackla om värderingar Alternativ

[Cacki]

Jag funderar ibland på hur man ser på det här med att räknas som att lyckas i livet och att det i stort sett alltid handlar om att tjäna pengar.
Konstigt nog anses ju dessutom den som driver ett företag och lyckas få det att hålla sej flytande som lite mer lyckad än en anställd t.o.m. Varför, den anställde bidrar ju i allra högsta grad också till att hålla igång företaget och produktionen. Utan anställda ingen möjlighet för företaget att växa. I mina ögon är det en märklig värdering och därför skulle det vara intressant att höra hur ni andra ser på saken.

För mej är det den kan känna harmoni och har balans i livet som verkligen har lyckats. Att bara tjäna pengar är något helt annat och säger egentligen ingenting om hur lyckad en person är, för pengar är ju trots allt bara är ett betalmedel.
Någonstans finns ju dessutom en gräns för hur mycket pengar som behövs för att kunna leva ett behagligt liv och då är det den nedre gränsen som är den klart avgörande. Den övre kan ju vara precis hur flytande som helst, beroende på hur stort ha-begär man besitter.
Ändå är det den övre gränsen som tydligen avgör om vem som ska kallas lyckad eller ej…??

Tillbaka till det här med att vara företagare eller anställd.

Kan man räknas som lyckad när man är tvungen att arbeta i stort sett 24 timmar om dygnet för att ändå inte kunna ta ut mer ( ibland mindre enligt somliga) i lön än en ”vanlig” anställd?
Är man lyckad om man får försaka sin familj?
Är man lyckad om man slipper ha en massa fritid att fylla med trevliga aktiviteter?
Är man lyckad om man slipper vara närvarande när ens barn växer upp?
Är man lyckad om man lyckas få äktenskapet att spricka p.g.a. att man aldrig hinner ses?
Är man lyckad om man inte har tid att dra sitt strå till stacken för att få logistiken att flyta på hemmaplan på ett jämställt sätt?
Är man lyckad om man låter de viktigaste åren i livet glida spårlöst förbi medan man är tvungen att slita sej fördärvad? Kan man verkligen kalla det för att ha lyckats även om man i bästa fall har lyckats lägga lite pengar på hög, men som man ändå inte ser till att få någon större glädje av medan tid är?
Och hemska tanke, säg att affärsidén bara skulle visa sej ha varit ett gistet luftslott, är man inte dubbelt misslyckad då i jämförelse med den som har förmågan att känna tillfredsställelse med livet trots att man nöjer sej med att bara vara ”en helt vanlig grå liten anställd”?
Att man varit klok nog att låta bli att belåna sej upp över upp över öronen för att inte hamna i en situation där man får gå från både hus och hem pga ett dumdristigt val man gjort tidigare ?


Eller är man mer lyckad om man får allt det där att klaffa och i slutändan ändå har en liten sparad slant på kistbotten, empatiska och harmoniska barn som är tacksamma att de har uppfostrats av sina föräldrar. Att man lyckats lära dem att man inte kan få allt man pekar på, att steka köttbullar och att spika ihop en lådbil?

Jag vet i alla fall vad jag tycker även om man knappast kan kalla det PK….

[Rosrup]

Det korta svaret:
(Ska just iväg och köpa mer kogödsel )

Har man gott om pengar och vett nog att göra något med dom som man mår bra av så anser jag att man kan känna sig lyckad.
Annars så kan man ge dom till mig så jag blir lycklig

[Gita]

Det korta svaret:
(Ska just iväg och köpa mer kogödsel )

Har man gott om pengar och vett nog att göra något med dom som man mår bra av så anser jag att man kan känna sig lyckad.
Annars så kan man ge dom till mig så jag blir lycklig

Man kan kanske inte köpa lycka, men man kan köpa frihet. Och visst gör väl frihet och trevligheter man kan göra om man har pengar livet lite roligare.
Sen är jag lycklig och stolt över att jag levt hela livet med min första, största och enda kärlek (stans snyggaste kille en gång för länge sedan) jag blir lika lycklig varje morgon när jag vaknar och han är där.
Jag är väldigt lycklig över att våra vackra och begåvade barn fått växa upp med båda sina föräldrar och sluppit bli någons bonus/styvbarn. Jag är också väldigt lycklig över att mina barn blivit fria, starka vuxna( trots att mor och far var egenföretagare på var sitt håll, eller kanske just därför) Jag är nöjd och lycklig över att jag alltid haft stimulerande och intressanta arbeten, både som egenföretagare och som anställd.Jag är lycklig över att i stort sett varit frisk hela livet.
Sen är det naturligtvis trevligt att bo i ett fint hus, det är trevligt att ha råd att åka till sol och värme ett par gånger om året. Det är också trevligt att kunna unna sig (inom rimliga gränser) ett gott liv.
Jag skulle kunna fortsätta att rada upp massor med saker som gör att jag känner mig lyckad men viktigast är nog ändå att kunna känna sig nöjd med och stolt över sig själv
Gita

[Rebecca]

Jag är väldigt lycklig över att våra vackra och begåvade barn fått växa upp med båda sina föräldrar och sluppit bli någons bonus/styvbarn.

Så detta är något negativt i dina ögon? Mycket konstigt formulerat om det inte var så du menade.

Redigerat av Rebecca: 18-04-2013, 18:22

[Gita]

Så detta är något negativt i dina ögon? Mycket konstigt formulerat om det inte var så du menade.

Men det är väl ändå en självklarhet att det absolut bästa är att växa upp i en väl fungerande kärnfamilj där mamma och pappa älskar och respekterar varandra. Det är väl självklart att det är bäst när syskonen har samma mor- och farföräldrar. Det är väl självklart att det är bäst att ha ett hem istället för att åka mellan olika ställen veckovis.
Nu är det ju tyvärr inte så lyckligt att alla kärnfamiljer är välfungerande och en bra s.k bonusfamilj är ju självklart bättre än en dålig kärnfamilj.
Men som sagt jag är både stolt och lycklig över att våra barn sluppit ha styvmödrar eller styvfäder. Jag är stolt och lycklig över vad min man och jag lyckats åstadkomma tillsammans. Får man vara det?
Gita

Redigerat av Gita: 18-04-2013, 18:55

[Rebecca]

Men det är väl ändå en självklarhet att det absolut bästa är att växa upp i en väl fungerande kärnfamilj där mamma och pappa älskar och respekterar varandra. Det är väl självklart att det är bäst när syskonen har samma mor- och farföräldrar. Det är väl självklart att det är bäst att ha ett hem istället för att åka mellan olika ställen veckovis.
Nu är det ju tyvärr inte så lyckligt att alla kärnfamiljer är välfungerande och en bra s.k bonusfamilj är ju självklart bättre än en dålig kärnfamilj.
Men som sagt jag är både stolt och lycklig över att våra barn sluppit ha styvmödrar eller styvfäder. Jag är stolt och lycklig över vad min man och jag lyckats åstadkomma tillsammans. Får man vara det?
Gita

Självklart får du vara stolt över det, det är ju fantastiskt att ni lyckats få ihop två liv till ett gemensamt och allt som kommer med det. Det är en bedrift, inget jag sticker under stol med.

Men... du får ursäkta men jag blir ganska provocerad av det du skriver. Varför skulle kärnfamiljen vara det bästa för ett barn att växa upp i? Varför ingen "regnbågsfamilj" eller annan konstellation? Varför är det bäst om syskonen har samma mor- och farföräldrar? Och framförallt - varför är det så självklart för dig?

Jag har vuxit upp i en familj som går utanför ramarna vad gäller den sk kärnfamiljen, och jag tror definitivt att det var det bästa för alla iblandade att det ser ut som det gör. Tror inte ett skit på "hålla ihop för barnen skull" osv. bara för att de ska få växa upp med en mamma och pappa som lever ihop. Hade min familj varit den där Lyckliga Idylliska Kärnfamiljen^TM hade jag nog också haft en annan syn på familj och relationer. Jag tror på kärleken som den är, att vem som helst kan älska varann.

Förstår inte alls varför det inte skulle vara lika bra att växa upp utanför kärnfamiljen. Förklara gärna så jag förstår. Kanske är det en generationsgrej.

[Gita]

Självklart får du vara stolt över det, det är ju fantastiskt att ni lyckats få ihop två liv till ett gemensamt och allt som kommer med det. Det är en bedrift, inget jag sticker under stol med.

Men... du får ursäkta men jag blir ganska provocerad av det du skriver. Varför skulle kärnfamiljen vara det bästa för ett barn att växa upp i? Varför ingen "regnbågsfamilj" eller annan konstellation? Varför är det bäst om syskonen har samma mor- och farföräldrar? Och framförallt - varför är det så självklart för dig?

Jag har vuxit upp i en familj som går utanför ramarna vad gäller den sk kärnfamiljen, och jag tror definitivt att det var det bästa för alla iblandade att det ser ut som det gör. Tror inte ett skit på "hålla ihop för barnen skull" osv. bara för att de ska få växa upp med en mamma och pappa som lever ihop. Hade min familj varit den där Lyckliga Idylliska Kärnfamiljen^TM hade jag nog också haft en annan syn på familj och relationer. Jag tror på kärleken som den är, att vem som helst kan älska varann.

Förstår inte alls varför det inte skulle vara lika bra att växa upp utanför kärnfamiljen. Förklara gärna så jag förstår. Kanske är det en generationsgrej.

Nu har jag väl ändå inte påstått att det är bra att hålla ihop för barnens skull för det är det så klart inte om man inte älskar varandra och har det bra tillsammans. Men inget i världen kan få mig att tro att en väl fungerande kärnfamilj där man älskar och respekterar varandra och där barnen hela tiden har tillgång till båda sina föräldrar inte skulle vara det allra bästa.
På tal om kärlek, tror du verkligen att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna. Det tror inte jag, det räcker med att gå in på forumet Familjeliv för att se att det inte är så.
gita

Redigerat av Gita: 19-04-2013, 08:56

[*Stintan*]

Nu har jag väl ändå inte påstått att det är bra att hålla ihop för barnens skull för det är det så klart inte om man inte älskar varandra och har det bra tillsammans. Men inget i världen kan få mig att tro att en väl fungerande kärnfamilj där man älskar och respekterar varandra och där barnen hela tiden har tillgång till båda sina föräldrar inte skulle vara det allra bästa.
På tal om kärlek, tror du verkligen att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna. Det tror inte jag, det räcker med att gå in på forumet Familjeliv för att se att det inte är så.
gita

Så du menar att t.ex. adoptivbarn inte skulle kunna vara lika älskade som biologiska barn? Har du en susning om vad du talar om?

Det förvånar mig att du huserar på ett sånt skitforum som Familjeliv.