Tacksamhet och glädje, Ibland glömmer man bort det Alternativ

[Anma]

På senare tid har jag byggt upp en irritation och ilska som jag inte riktigt förstått mig på. Så irriterad som jag varit har jag inte varit på länge.


De senaste dagarna har jag funderat på det där. Hur kommer det sig? Varför är jag arg? Varför låter jag småsaker påverka mig?
Jag hittade många svar och en av de viktigaste är att jag glömt att vara tacksam.
Tacksam över att jag slipper huvudvärken varje dag.
Tacksam för att jag kan jobba igen trots att jag ännu inte fått fast tjänst.
Tacksam över att jag är modig och följer det som jag tror på är rätt även när det gäller svåra beslut.
Tacksam över min familj som stått ut med mig, främst min man som fått ta en hel del ilska på sista tiden.
Tacksam över att vi vågar satsa allt, trots oron och rädslan för framtiden (ytterligare ett skäl till min ilska - jag har varit arg istället för orolig och rädd).
Tacksam över att jag fått tillbaka mitt liv.

Småsaker får mig fortfarande att bli irriterad, men jag jobbar på det. Saker som egentligen inte betyder något, varför reta sig på dem? Människor som inte har någon större funktion i mitt liv, varför låta deras åsikter påverka mig till den grad att jag går omkring och är arg?
Jisses. Jag har alla skäl i hela världen att vara glad och lycklig, och det är faktiskt upp till mig att vara det. Jag väljer hur jag reagerar på yttre omständigheter. Det är mitt ansvar att vara glad och tacksam, sånt kommer inte av sig självt.

Ikväll har jag klistrat en lapp på badrumsspegeln. Det står "Idag är en bra dag. Var glad."

Idag ska jag vara glad. Just nu just här.

[Motti]

Jo på sätt och vis har du rätt i att det ligger i upplevelsen mer än i betraktarens ögon ,jag skulle vilja säga att det ligger i stälen på den som upplever stor sorg när man förlorar någon som står en fruktansvärt nära så förlorar man en bit av sig själv ,man blir aldrig hel igen !men man blir jäkligt ödmjuk inför andra som upplever samma sak ,man blir liksom stälsfränder

[pejori]

Jo på sätt och vis har du rätt i att det ligger i upplevelsen mer än i betraktarens ögon ,jag skulle vilja säga att det ligger i stälen på den som upplever stor sorg när man förlorar någon som står en fruktansvärt nära så förlorar man en bit av sig själv ,man blir aldrig hel igen !men man blir jäkligt ödmjuk inför andra som upplever samma sak ,man blir liksom stälsfränder

Man behöver inte "ha förlorat någon" för att känna sorg.

Sorgen är lika stor i saknaden "av något, som aldrig blev".
Förhoppningar som grusas eller drömmar som går i krasch.