Tacksamhet och glädje, Ibland glömmer man bort det Alternativ

[Anma]

På senare tid har jag byggt upp en irritation och ilska som jag inte riktigt förstått mig på. Så irriterad som jag varit har jag inte varit på länge.


De senaste dagarna har jag funderat på det där. Hur kommer det sig? Varför är jag arg? Varför låter jag småsaker påverka mig?
Jag hittade många svar och en av de viktigaste är att jag glömt att vara tacksam.
Tacksam över att jag slipper huvudvärken varje dag.
Tacksam för att jag kan jobba igen trots att jag ännu inte fått fast tjänst.
Tacksam över att jag är modig och följer det som jag tror på är rätt även när det gäller svåra beslut.
Tacksam över min familj som stått ut med mig, främst min man som fått ta en hel del ilska på sista tiden.
Tacksam över att vi vågar satsa allt, trots oron och rädslan för framtiden (ytterligare ett skäl till min ilska - jag har varit arg istället för orolig och rädd).
Tacksam över att jag fått tillbaka mitt liv.

Småsaker får mig fortfarande att bli irriterad, men jag jobbar på det. Saker som egentligen inte betyder något, varför reta sig på dem? Människor som inte har någon större funktion i mitt liv, varför låta deras åsikter påverka mig till den grad att jag går omkring och är arg?
Jisses. Jag har alla skäl i hela världen att vara glad och lycklig, och det är faktiskt upp till mig att vara det. Jag väljer hur jag reagerar på yttre omständigheter. Det är mitt ansvar att vara glad och tacksam, sånt kommer inte av sig självt.

Ikväll har jag klistrat en lapp på badrumsspegeln. Det står "Idag är en bra dag. Var glad."

Idag ska jag vara glad. Just nu just här.

[Elisabeth-Västku...]

Jag tycker att alla människor känner sorg över nåt. När min mormor gick bort var det en stor sorg för mig.

Men även när en ponnyhingst dog hade jag jättestor sorg men som jag delade med ett av mina barn. Vi grät ihop.

Saknad har man känd många gånger genom livet.

Om någon säger att man aldrig har upplevd sorg eller saknad då måste den vara känslokall

[Cacki]

Jag tycker att alla människor känner sorg över nåt. När min mormor gick bort var det en stor sorg för mig.

Men även när en ponnyhingst dog hade jag jättestor sorg men som jag delade med ett av mina barn. Vi grät ihop.

Saknad har man känd många gånger genom livet.

Om någon säger att man aldrig har upplevd sorg eller saknad då måste den vara känslokall

Så sant! Första stora sorgen i livet kan t.o.m. handla om en liten hamster som dött, ja ännu tidigare förresten, när älsklingsgosedjuret kommit bort, eller rent av ännu tidigare, som när mamma förvinner utom synhåll eller men blir överlyft till någon annans famn. Att vi sedan, genom våra egna erfarenheter att lära sej att hantera sorgen sätter ribban för hur vi själva ser på begreppet sorg ju äldre vi blir, är ju en helt annan sak. Fast som tur är har vi ju även en förmåga att glömma på gott och ont. Den positiva biten med glömska är ju att utan den skulle hela livet bara bli som en enda stor sorg.

Redigerat av Cacki: 23-04-2013, 09:20