Har blivit lite avskräckt på pratglada katter sedan jag skaffade min oriental. Totalt matfixerad och med en pipa som man kan få fnatt på, inte alls pratig, bara gapig - ringer det någon hit frågar de om det är en bebis som skriker. Han är sju nu så jag står nog ut några år till men skulle inte skaffa en till (fast jag tycker om honom väldigt mkt ändå

)
Har en korsning siames/bonnakatt som då och då pratar och han har ett läte som jag mer förknippar med siames/oriental. Pratar liksom mer "i halsen".