I början av 90-talet när vi var på hemväg från Borås mötte vi på tåget en brännskadad kvinna med två barn. Hon var liksom jag och maken, rökare och därför möttes vi i "rökrutan" i utrymmet mellan vagnarna.
Vi pratades vid som rökare gör och jag frågade om det var OK att jag var nyfiken på om hennes ansikte skadats vid en brand (det var vanställt, nästan som kvinnan i TV progr)
Javisst...hon var glad att jag frågade och inte bara vände bort blicken som många gjorde.
Hon var född i Finland, vid 4 -5-års (som jag minns) ålder brann barndomshemmet ner och hon var nära att bli innebränd.
Hon var nu boende i Sverige (på väg att hälsa på hos släkten i Finland) lyckligt gift och hade som sagt två barn
För min egen del skulle jag aldrig riskera livet för att få ett nytt och mera acceptabelt utseende.
Men... jag förstår också att det är lätt för mig att säga så eftersom jag inte är i den situationen och för att jag inte reagerar så speciellt när jag ser människor som inte riktigt platsar i "medelsvenssonmallen"