Posten service väger lätt..., ...eller snarare för tungt.... Alternativ

[Posse]

Jag bor så där trevligt glesbygdigt med lantbrevbärarlinje, och där egna postlådan får fungera för såväl avgående som inkommande post.

Fastän min lantbrevbärare verkar vara en riktig krångelgubbe, som bl.a. tycks ägna sig åt att försöka fördröja avgående post.

Häromveckan stoppade jag tre viktiga och vikta vanliga A4-papper utskrivna på datorskrivaren i ett C5-kuvert och vägde det på mina gamla hederliga brevvågar. Ja...., nog vägde det nästan, nästan 20 gram... men inte över, och det brukar en sådan försändelse inte göra. Så jag smetade på ett frimärke för max 20 gram och hängde ut kuvertet i min postlåda, som det går till här.

Senare när jag hämtade post som brevbäraren varit där med, låg mitt kuvert som jag ville skicka, kvar i lådan med en liten lapp från brevbäraren om att det vägde över 20 gram, och han hade även fäst en portotabell vid lappen.
Jag vägde brevet igen och fick samma resultat.... under 20 gram.

Jag tycker det är fullständigt otroligt att en person som ska tillhandahålla service kan vara så förbannat petig och krånglig att han struntar i att vidarbefodra ett brev som, enligt hans våg, antagligen väger något enda gram för mycket!

Brevet var avsett komma fram dagen därpå - en fredag - men genom sitt krångel lyckades han fördröja brevets ankomst till minst måndagen därefter. Givetvis satte jag inte på mer porto, utan la det istället i gul låda, varifrån sådana försändelser brukar komma fram utan problem.

Om det vore så att en person försökte skicka en hel bibba brev, som lantbrevbäraren får för sig väger några gram för mycket var, kan jag möjligen förstå att det bryter mot yrkesstoltheten att låta det passera ostraffat.... men att stoppa ett enda litet brev liggande precis vid viktgränsen, det är väl ändå höjden!

Undrar månntro om han väger ALLA brev som folk vill skicka? Kanske inte undra på att han ofta är sen.

Försöker Posten öka vinsten genom att jaga GRAM?

Har ni lika fåniga lantbrevbärare?

[Eva Swahn]

Min lantbrevbärare som jag hade för många, många år sedan var mer än tjänstvillig. Han började bevaka mitt hem och vilka personer som kom och gick. Så fort jag kom hem från jobbet fick han alltid ett ärende neråt mig och kunde då meddela eventuella bilar som hade varit på min gård och om någon hade tittat i min brevlåda och så vidare.

Först tog jag det som om jag hade en trogen vakthund som höll koll vad som hände. Men sen blev det bara för jobbigt. Han löste ut pengar på mina postanvisningar, utan att jag hade sett avin eller skrivit under den. Pengarna låg bara på köksbordet när jag kom hem. Likadant med paket. (Det var på den tiden Sverige tillhörde Idyllien - och man inte alltid behövde låsa ytterdörren.)

Men eftersom karlen var så väldigt mycket äldre än jag, hade liten rar gumma till fru i köket därhemma, så visste jag inte hur jag skulle tolka hans närvaro och tjänstvillighet. Men jag var väl för ung och godtrogen.

En gång kom han in med dagens post när jag låg i badkaret och badade skumbad. Han såg att bilen stod på gården och tolkade riktigt att jag var hemma och klev in. Men jag hojtade innifrån badrummet att han fick lägga posten på köksbordet för jag låg i badkaret. Men det hindrade inte min lantbrevbärare, han öppnade dörren och satte sig sonika på toastolen och började prata och prata. Jag tyckte situationen var så komisk och absurd för han tog artigt av sig huvudbonaden och pratade om allt - men var inte alls "fräck" eller skälmsk. När badskummet började försvinna och vattnet blev kallt bad jag honom att gå för att måste jag göra mig i ordning. Och han tackade för sig och gick.

Jag klev upp snodde in mig i frotté och skulle måla tånaglarna, då dyker brevbäraren upp igen. Men nu med en helt annan avsikt - det var otvetydigt. Han hade vattenkammat sig, hällt på sig någon slags after shave och hade en flaska hemmagjord slånbärslikör med sig. Ja, herrejösses vad har man inte varit med om!

Nu snörpte jag på munnen, blev sträng och frökenaktig, sa att jag faktiskt inte "smakade starkt" (vilket var en grov lögn) och att jag tyckte det var olämpligt att gifta karlar sprang till ensamma damer med starka varor. Vad skulle folk säga? Det gjorde susen. Han dröp hem som en hunsad hund. Han höll rättmätigt avstånd i fortsättningen - och nu delar han nog ut post i de saligare ängderna.