|
Andlighet ... ja, vad betyder ordet egentligen, idag?
Det kommer väl ur "ande", i "Gudfaderns, sonens och den helige andes..."
men jag tror ordet med tiden har fått en mycket bredare innebörd, i takt med att vi blivit "mindre religiösa" men fortfarande har kvar människans inre behov av "andlighet".
Ordet "andlighet" har fått flyga ut ur sitt första sammanhang, för det blev för trångt.
På ett vis tycker jag det är tråkigt att "andlighet" så starkt kopplas till "religion" med likhetstecken.
Det hindrar människor från att närma sig sin egen andlighet med medvetenhet.
I mina ögon är religion ett av flera VERKTYG för att närma sig sin andlighet, och komma i kontakt med den, och LÄRA SIG mera, om sig själv, människorna, världen och livet.
Däremot behöver det omvänt inte betyda, att religion är kopplat till andlighet.
För mig är andlighet en "variant av synonym" till mänsklig mognad.
Människor mognar, i processer, på samma vis som ett äpple gör. Om vi ges förutsättningar för det.
För mig handlar andlighet om att medvetet jobba på att ge oss själva de förutsättningarna.
Som jag ser andlighet, ger den oss människor tillgång till friheten inombords, till förståelse och perspektiv - och ur detta växer ödmjukheten och kärleksfullheten automatiskt.
En mogen människa begår inte kränkande brott gentemot andra människor, och försöker medvetet undvika att skada andra.
En mogen och kärleksfull människa, vill inte skada andra, men heller inte sig själv!
En mogen människa kan skilja på "dig" och "mig". (något som är så svårt att det är näst intill omöjligt, fast det låter så enkelt när det "sägs".)
En mogen människa strävar efter att ta sitt eget ansvar, dvs att försöka "tänka efter" och inte bara okritiskt utagera sina impulser och känslor.
En mogen människa är också LEKFULL, för jag tror att det är ett ursprungstillstånd för människor, om de får utvecklas utan alltför stora skador och allför stor åverkan av livet.
En "omogen" människa kan (i de flesta fall) älska - för det är en inre drift hos människor.
Men en omogen, skadad eller alltför trasig människa, har stora svårigheter med sin kärleksfullhet.
Vad skillnaden är?
Jo, att älska någon hindrar en inte från att skada denna.
(Hur många vill inte hämnas och ge igen, när vi upplever oss svikna av någon vi älskar? Eller hur många av oss försöker inte "kontrollera" den vi älskar, av egna behov?)
Men kärleksfull, det kan man vara även mot någon som man inte ens tycker om!!!
Om man är rädd om sig själv, kan man det...
Att sträva efter att ge sig själv förutsättningarna för att mogna/ "utvecklas andligt", är att sträva efter att lära sig vara RÄDD OM SIG SJÄLV!
Det har inte mycket gemensamt med "egoism" - och det är ... faktiskt ... mycket svårare än det låter...
Mycket.
Det innesluter också vetskapen om att "fulländning" är omöjlig, och ger mig också respekt och acceptans inför mina egna brister och skavanker.
Det ger mig större fördragsamhet med mig själv och andra, om jag kan finna vägen till att förlåta mig själv.
Eller - till att börja med - finna ut hur jag dömer mig själv.
För jag tror, att i stort sett all ondska bottnar i just det: en omedveten avsky av väl dolda delar av mig själv.
Därför blir andlighet också en väg mot kärleksfullhet.
En andlig människa är helt enkelt inte ond.
Motsatt gäller, att onda männisor saknar andligheten, i bemärkelsen mänsklig mognad.
Inom religionen finns det GOTT om människor som saknar mognaden!!! Men som använder religionen i egna syten. Därför går det inte att dra likhetstecken mellan religion och andlighet, oavsett "höjd" i makthierarkin.
--------------------
Zon 3, Mälaröarna utanför Stockholm. Fotoblog |
Andlighet:vad betyder det för er?
19-02-2005, 22:16
