Jaa, det här har jag funderat på. Vill skriva en sak - men så "håller" det inte.
Kommer på något annat, men det blir inte bättre det.
Överlag retar jag mig väldigt lite på andra människor, liksom jag inte retar mig särskilt mycket (längre) på när livet är som det är.
För, varför skulle det
inte vara?
Det
är ju det, oavsett om jag lägger min energi på att önska motsatsen, eller inte.
Därför försöker jag lägga min energi på att
inse att det faktiskt är "okej" - och det som jag inte accepterar, beror på ... att jag inte accepterar det.
Bara så, och inget annat.
Livets svåra enkelhet...Eller ... såhär:
Ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.(AA:s sinnesro-bön)
Men ... visst irriterar jag mig, jag också.
Håller med "16 kvm stor balkong". Och så gillar jag inte Bush.
Fast... Det är snarare hans
metoder som retar mig.
Tycker det är farligt, när människor utan större "andlighet" men desto större makt, anser sig stå i direktkontakt med Gud. Och att han är så tvärsäker på vad som är "demokrati" att han missar aspekter av det.
Men ... jag tror inte att jag är direkt "irriterad" av det. Snarare är det något jag "tycker", en åsikt jag har som går tvärtemot Bush:s.
Det är ju en annan sak.
Jag har också fortfarande lite svårt för andra människor som sitter hårt fastlåsta i en fyrkant, starkt begränsade människor, med lika stark övertygelse om deras egen rättfärdighet.
Fast ... det blir ju så "paradoxt" att det är svårt att just
reta sig på det.
Det jag tycker mest om hos människor? Det är något som jag kallar för "livs-generositet".
En generositet i människors hjärtan, att acceptera andra människors olikheter - och också begränsingar - med öppna sinnen.
Såna människor tycker jag om!!
Jaa ... vad ska jag skriva?
Visst blir jag också irriterad på andra människor, och på situationer och händelser.
Och jag blir ofta spontant irriterad, när andra människor inte tycker som jag tycker.
Fast efter en stund (eller nån dag) berikar det mig istället, för det ger mig bredare tankar.
Men, framför allt ...
Det finns något som har slagit rot inom mig, något som jag FÖRSTÅR! Med insikt.
Men lite svårt att förklara, särskilt med några "korta ord".
Irritationen är en känsla, och känslor kommer ofta spontant, dyker upp ur det omedvetna. Det är som det ska vara.
Men, man behöver inte "hålla i" de känslor som dyker upp. De kan få komma och gå, som havets vågor mot stranden.
Känslor föder tankar.
Men tankar föder också känslor.
Jag kan "medvetandegöra" mig över vilka tankar jag går omkring och tänker dagarna i ända (som människor gör: ständigt för långa monologer med sig själv, medvetet eller omedvetet)
Och så kan jag ta dem under granskning. Och fråga mig:
- Är det här verkligen SANT! ???
Väldigt väldigt ofta, kommer jag fram till svaret Nej.
De gånger som det inte blir nej, så kan jag i alla fall fastslå, att jag
faktiskt inte vet!!!
Varför ska jag gå omkring och vara arg, irriterad eller upprörd, för någonting som inte är sant, eller som jag INTE VET om det är sant?
Eller ... varför ska jag gå omkring och vara upprörd över någonting som ÄR, (till exempel att katter jamar och inte skäller, ett exempel ur Byron Katies bok The Work) bara för att jag inte kan acceptera verkligheten?
Vilket slöseri med livsenergi, som jag kan använda på att LEVA mitt EGET liv.
I Kay Pollaks helt underbart kloka bok "Att välja glädje", skriver han om hur negativa tankar fjärmar oss från verkligheten, och hur kärleksfulla tankar får oss att närma oss den.
En enkel mening ur detta, blir:
När jag känner mig irriterad på någon, så är det något jag inte förstår, det är något jag inte vet.
Irritationen finns inom MIG, det är inte DEN ANDRE som skapar den. Den andre berör bara något, som redan finns inom mig.
Det kan väl inte den andre rå för.
Man "speglar sig".
Eller: Verkligheten finns i betraktarens öga".
Men "att spegla sig" betyder inte att den egenskapen som den andre visar, behöver vara MIN egenskap istället.
Det finns tusen olika prismor i människors speglingar.
Ofta kan det vara att speglingen väcker något (kanske helt annat) till liv inom oss, som vi är rädda för att behöva möta/konfronteras
inom oss själva.
Kopplingen kan ibland vara långsökt. Men svaret ligger inom oss själva, inte i någon annan människa.
Därför kan jag visst bli irriterad på andra människor, mycket irriterad till och med.
Men Kay Pollaks ord ringer i mina öron:
"Du är inte irriterad av de skäl du tror!"
Och (i min egen tolkning):
"När jag blir irriterad på någon, har jag tappat greppet om sanningen."
Det finns någonting som jag inte vet.
Om jag visste och förstod HELA sanningen, HELA bilden, så skulle jag inte längre vara irriterad.
Och så rinner min irritation bort som smältvatten en vacker vårdag.
Jag behöver INTE
veta ens, det enda jag behöver veta, är att jag inte vet.
Det här ger mig en oerhörd inre RO!
Det här får mig också att förlåta mig själv, när jag beter mig dumt, klumpigt, elakt eller fult, eller visar svagheter.
Allt har nämligen en ORSAK!
Den finns där, vare sig jag kan se den eller ej.
Och det är "okej".
Jag, och alla andra människor, står på samma plan, i vår mänsklighet: Vi är MÄNNISKOR, med tillhörande mänskliga mekanismer.
Att jag kanske beter mig bättre än någon annan människa i något visst sammanhang, betyder inte att jag ÄR bättre!! Det betyder bara, att jag har andra "orsaker", och har sluppit den andres orsak, något som jag kan vara tacksam över.
För annars hade det varit JAG.
Jag har så oerhört mycket livsefarenhet med mig i bagaget.
För några år sedan sa jag, att jag inte ville ha mitt liv ogjort, för det har gett mig så mycket. Men om jag skulle vara tvungen att göra om det, skulle jag skära halsen av mig.
Omedelbart.
Idag säger jag ... okej ... om jag skulle tvingas leva om det.
För ...
Vad skulle jag annars kunna veta om min kraft som jag har inom mig? (och som ALLA människor har!)
Hur skulle jag kunna veta, att livet bär?
Och hur skulle jag FÖRSTÅ vad som menas med det?
Vad skulle jag veta, om att kraften kommer ur min svaghet, att den är en förutsättning, och det är okej.
Idag skulle jag utan tvekan leva om det.
Det har varit fruktansvärt emellanåt (liksom det också har innehållit mycket gott, vacker och fint).
Men framför allt har det
tvingat mig till eftertänksamhet och förändring, till att söka "sanning" och "verklighet". Till att "finna mig själv", det som är genuint "jag", och så småningom även med känslan inse att "jag är okej".
I min helhet är jag okej.
Det har gett mig så otroligt mycket, det ger mig tillgången till mitt jag och till mitt liv, så fullt ut som det går. Så känns det just nu i alla fall.
Och det är ”gott”.
Det finns så lite utrymme för "irritation" i det...
Men mycket utrymme för ren mänsklighet, på gott och ont.
Och visst irriterar jag mig, spontant. Men det ger mig
möjligheter att möta ännu fler prismor av mig själv. En upptäcktsfärd som aldrig tar slut
.
Det är bara i början som det är skrämmande, sedan blir det ett äventyr, när man upptäcker att det ju inte är FARLIGT!
Vad retar dig mest ?
23-02-2005, 22:31
